Eurokommunism kallades[vem?][när?] med samlingsbeteckning de etablerade kommunistiska partier i Västeuropa som baserade sin teoretiska och praktiska politik på en västeuropeisk demokratisk kontext. Detta innebar bland annat öppna avståndstaganden från Sovjetunionens politik, en ny form av socialism där en socialistisk revolution accepterar, och verkar inom, den moderna demokratins ramar (reformer inom det bestående) samt en ny uppfattning om det kommunistiska partiets roll och struktur. Den huvudsakliga teoretiska basen kan sägas utgöras av Antonio Gramscis[källa behövs] marxistiska verk som ifrågasatte sekterism hos vänstern, och som uppmanade kommunistiska partier att öppna upp för sociala allianser, för att vinna folkligt stöd till genomförandet av reformer. Han såg detta som ett steg i att göra vänstern mer framgångsrik.

I första hand avses med begreppet normalt de relativt starka kommunistpartierna som fanns i Frankrike (PCF) och Italien (PCI) under efterkrigstiden, men rörelsen vann även stöd hos andra kommunistiska partier i Europa. Under 1960–70-talet hade eurokommunismen ett relativt stort inflytande bland demokratiska socialister inom den så kallade nya vänstern.

En föregångare till eurokommunismen – och ett närbesläktat försök att skapa en enad demokratisk, socialistisk arbetarrörelse – kan finnas i den österrikiska socialdemokratin under första halvan av 1900-talet, den så kallade austro-marxismen.

Många kommunister tog avstånd från begreppet eurokommunism och avfärdade den som vanlig revisionism. T ex skrev Albaniens ledare Enver Hoxha boken Eurokommunism är antikommunism på 1970-talet. De flesta kommunistpartier som existerar på 2010-talet är såna som delar Enver Hoxhas fasthållande vid den "ortodoxa" marxismen.

Michail Gorbatjov refererar bland annat i sina memoarer till eurokommunism när han berättar om hur han lanserade glasnost och perestrojka i Sovjetunionen.

Referenser