Wikipedia

Nordisk mytologi

läran om nordiska myter från vikingatiden
(Omdirigerad från Fornnordisk mytologi)
 Den här artikeln har källor, men den behöver fler fotnoter för att kunna verifieras. (2023-07)
Motivering: Enbart tre fotnoter i dagsläget.
Hjälp gärna Wikipedia med att lägga till fotnoter om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. Material som inte verifieras kan tas bort.

Nordisk mytologi eller fornnordisk mytologi är den samling myter som fanns i Norden under förkristen tid, ofta starkt förknippade med vikingatiden. Mytologin och traditionerna är dock äldre och härstammar ur andra germanska myter. Den utövade religion, som i förkristen tid omgav dessa myter, brukar kallas asatro, en benämning som kom i bruk på 1800-talet. Med kristnandet av Norden kom myterna efter hand att föra en alltmer tynande tillvaro. Delar av myterna fanns på 1800-talet fortfarande bevarade i den nordiska folktron. De viktigaste källorna till dessa myter är den poetiska Eddan och Snorres Edda från 1200-talet.

Tor med sin hammare.

Bakgrund

redigera

Den nordiska mytologin liknar till stora delar den germanska mytologin, eftersom de gamla sederna hos nordbor och övriga germanska folk var besläktade. Källorna till myterna hos andra germanska folk är få, varför det är svårt att avgöra hur mycket som är gemensamt, kontinentalgermanskt respektive unikt nordiskt. Det är dock troligt att både kulten, namnen på gudarna och berättelserna om dem varierat högst avsevärt mellan de olika folken både mellan olika regioner och olika tidsperioder.

Den nordiska mytologin utgjorde aldrig ett sammanhängande religiöst system, varför man kan säga att Snorre Sturlasson med sin Edda var den som först sammanförde berättelserna till en helhet. Den förkristna nordiska asatron var alltså aldrig någon enhetlig religion i modern bemärkelse utan var snarare en etnisk religion eller naturreligion, som saknade grundare och fastställda lärosatser. Mytologin fungerade troligen som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten, som hade mycket lite att göra med tro och mer med handlande, traditioner och värderingar i samband med naturen, vädret, årstiderna och mänsklig verksamhet.

Troligen så har de flesta av de förkristna myterna försvunnit, och de som vi känner till ur skriftliga källor utgör säkert bara en liten del av de myter som en gång berättades i Norden. De flesta uppgifter om den nordiska mytologin är därtill från kristna lärda, varför de knappast kan ses som förstahandsuppgifter eller rättvisande beskrivningar.

Skriftliga källor

redigera

Från järnåldern finns det även skriftliga källor för germanernas mytologi. De skriftliga källorna är äldre för den mytologi som omfattades av de germaner som levde på kontinenten än för den nordiska mytologin. De äldsta är beskrivningar av romerska författare från de första århundradena före och efter Kristi födelse, framför allt av Tacitus i hans skrift Germania från 98 e.Kr., och inskrifter på votivstenar av germanska soldater i den romerska hären, men uppgifterna är både knapphändiga, och svårtolkade, eftersom de mytiska gestalterna oftast inte benämns med sina germanska namn utan under namnet på det romerska mytiska väsen som författaren ansåg närmast motsvarade dem. Samma olägenheter vidlåder till stor del yngre grekiska eller latinska källor: germanernas omvändelsepredikanters levnadsbeskrivningar, germanska stammars och kungars historia (särskilt av Prokopios, Jordanes, Gregorius av Tours, Paulus Diaconus och Beda), lagar, kyrkomötesbeslut, föreskrifter om kyrkobot (särskilt av Burchard av Worms), doplöften, påvebrev och predikningar. Dessa källor lämnar dock en mängd viktiga uppgifter, särskilt vad folktron beträffar, till vilket uppgifter om senare tiders folktro ansluter sig. Ytterst få och obetydliga är de äldre mytologiska källorna på germanskt språk: Merseburgbesvärjelserna, Nordendorfspännet, anglosaxiska stamtavlor och glossor samt person- och ortnamn hos alla germanska folk, liksom antydningar i hjältesagor.

 
Den prosaiska Eddan i ett isländskt 1700-talsmanuskrift.

Till den nordiska mytologin är källorna vida rikare än hos andra germanska folk. Förutom källor av samma slag som de flesta hos dessa har de nordiska folken en rik inhemsk litteratur, mestadels på fornisländska. De mest givande mytologiska källskrifterna är de båda skrifterna med namnet Edda, Den poetiska Eddan och Den prosaiska Eddan, men viktiga bidrag kommer också från annan skaldekonst, saga och historia, liksom från de latinska historiska skrifterna av Adam av Bremen, Thietmar av Merseburg, Saxo samt Vita Anskarii ("Ansgars liv") av Rimbert. Även den samiska samt den finsk-ugriska mytologin har nordisk-liknande gestalter: Hora-galles (Tor), Väralden olmai (isl. veraldar guð, Frö) och Biegga-galles (vindens gud, stormguden, Njord eller Oden). Inslaget av schamanen Oden, de dödas nåjd, är ett typiskt finsk-ugriskt kännetecken.

De flesta underrättelser om den fornnordiska mytologin utgår från isländsk muntlig skaldetradition. Frågan har ställts om detta gods också tillhörde folkets tro och sed i hela Norden, eller om detta enbart var skaldernas diktning, varav en del möjligen uppkommit genom kristna författares missuppfattning av forntida mytologiska föreställningar och uttryck. Emellertid tycks rester i folktro, folksagor, och folkvisor, bilder på runstenar, samt lån av sagomotiv till närboende folkslag, bekräfta att de mytologiska föreställningar som framträder i de båda Eddorna dels varit bekanta i de breda folklagren och dels varit spridda över hela Norden. De nära kontakterna mellan de nordiska folken och det faktum att isländska och före dem norska skalder besökte konungarnas hov i alla de nordiska länderna gör det sannolikt att mytologin i stora drag var gemensam, även om det säkert också fanns en viss regional och lokal variation.

Folktrons föreställningar om avlidnas själar och naturföreteelsernas andar återfinns i liknande skepnad hos många folk, och att de hos nordbor och övriga germaner varit väsentligen de samma intygas dels av överensstämmande folktro från yngre tid, dels av de gemensamma benämningarna för älva, mara, huldra, dvärg och näck. Om de germanska folkens gudatro finns några underrättelser ända från vår tideräknings början, och ett för dessa gemensamt drag är att utom träd, floder och berg vanligen tre, ibland fyra gudar uppges ha dyrkats: Caesar anger solen, Vulcanus (elden) och månen, Tacitus anger Mercurius, Hercules och Mars. I det saxiska doplöftet från 800-talet avsvärjs "Thuner och Woden och Saxnot och alla de onda makter, som är i deras sällskap".

Källor till gudarnas namn

redigera
 
Tor i samma manuskript.

Eder avlades i Norden vid Frö, Njord och den allsmäktige asen (vanligen tolkad som Oden) samt vid Frö, Fröja och den starke Tor. Straffdom nedkallas av Egil Skallagrimsson år 934 från Oden, landets gud ("landáss"; Tor), Frö och Njord, och i Skírnismál från "Oden, "Ásabragr" (Tor) och Frö". Vid offret hos tronderna på 900-talet ägnades skålar åt Oden, Njord och Frö, och därnäst dracks Brages (eller möjligen Tors) skål. I Flatöboken nämns Tor, Oden, Fröja och asarna. I Uppsalatemplet stod enligt Adam av Bremen bilder av Wodan, Tor och Fricco, i mitten Tor, som var den mäktigaste. I Håkon Sigurdssons tempel på Lade stod Tor i mitten med Torgerd och Irpa på vardera sidan.

Av den germanska överföringen av de från romarna lånade namnen på veckodagarna framgår vilka germanska gudar åtskilliga av de latinska gudarna motsvarade. Att dies Mercurii översätts med onsdag (eng. Wednesday), visar att Mercurius motsvarar forntyskans Wodan; nordiskans Oden, vars likhet med Mercurius är att båda förde de döda till deras boning. Översättningen av dies Jovis med torsdag (ty. Donnerstag) visar på samma sätt att den romerske himmelsguden Jupiter ansågs motsvara den germanske åskguden Tor, som också återges med Hercules, vilken också var stark och var beväpnad med en klubba, liksom Tor var beväpnad med en hammare. Översättningen av dies Martis med tisdag (eng. Tuesday, fornhögtyska Ziestag), visar att Mars är Tyr, som på fornsvenska hette Ti[1] och även att denne redan i urgermansk tid var en krigsgud. Ett annat binamn till samme gud var förmodligen det fornsaxiska Saxnot, angelsaxiska Saxneat, "guden med svärdet". Eftersom isländska namnet Tyr motsvarar grekiska Zeus anser forskarna att denne gud ursprungligen var himlens gud.[2]

 
Oden med Hugin och Munin.

Vissa nordgermanska folk dyrkade enligt Tacitus gudinnan Nertus, moder jord, som i Norden motsvaras av guden Njord. Kanske är den av de närboende sveberna dyrkade gudinnan som Tacitus kallar Isis, fruktbarhetsgudinnan, identisk med henne. I uppgifterna om huvudgudarna har säkert övergången av gudinnan Nertus till guden Njord verkat förvirrande och kanske inte heller ägt rum överallt. Det är också osäkert om Frö (herre), Fröja (fru) och Ull (härlighet) i anförda uppgifter brukas som egennamn eller är beteckningar för gudar med andra namn liksom ovan Ásabragr och "landets gud" betecknar Tor. Det förefaller som om vi av dessa uppgifter skulle kunna sluta oss till en urgermansk ursprunglig trefald av huvudgudar: en himmelens gud (äldst Tyr, sedan Tor), en kvinnlig eller manlig jordens, dit också havet hörde, fruktbarhetens gudom (Nertus, Njord, Frö, Fröja) och en underjordens och dödsrikets gud (Wodan; Oden), vilka alla även åkallats som hjälpare i krig liksom i annan fara.

Prokopios uppger på 500-talet att invånarna i Thule dyrkade många gudar och andar i himlen, i luften, på jorden och i havet, samt även några som troddes bo i källor och floder. De offrade åt alla och att Ares (Mars) var deras högste gud, åt vilken de offrade människor. Det ovan anförda uttrycket i det saxiska doplöftet antyder vilka andra gudar som fanns hos saxarna. I den ena Merseburgbesvärjelsen nämns Phol (Balder), Wodan (Oden), Sinhtgunt (omdebatterat, men vissa anser att det är månen), Sunna (solen), Friia (nordiska: Frigg och Fröja) och hennes syster Volla (nordiska: Fulla), och hos langobarderna nämns Wodan och hans gemål Frea (se Friia).

Ortnamn ger ofta vägledning om vilka gudar och gudinnor som dyrkades på en viss plats och sambandet mellan dessa. I nordiska ortnamn ingår följande gudars namn: Tor, Njord, Ull, Frö, Oden, Ti (Tyr), Frigg, Fröja, med binamnet Härn (isländska "Hörn"), Vrind (isländska Rind), möjligen också Vidar, Balder, Höder och Skade. Av gudomlighetsnamn används gud, as, dis, troligen också van, medan det i personnamnen ingår Tor, Frö, Oden, möjligen också Ti, liksom gud, as, ragn (gudamakt), dis, alv samt benämningar på valkyrior.

Vissa gudars namn används ibland tillsammans. Närliggande orters namn innehåller ofta Njord, Ti och Tor eller Härn (Fröja), Ull och Tor. Även i Eddorna uppträder gudarna ibland i trefald: enligt Völuspa är världen således skapad av Bors söner, som Snorres Edda benämner Oden, Vile och Ve, och människorna får liv av Oden, Höner och Lodur, i Reginsmál är Oden, Höner och Loke ute på vandring. Ibland nämnas två gudar tillsammans: en dansk i England svär vid Thor och Othan, i svenska ortnamn förbinds Frö och Vrind (Rind).

Berättelser

redigera
 
Ymer diar Audhumbla, målning av Nicolai Abildgaard cirka 1777.

Världens skapelse

redigera
Huvudartikel: Världens skapelse i nordisk mytologi

Snorres Edda beskriver att världen uppstod i Ginnungagap, ett svalg där hetta och frost smälte samman till jättemannen Ymer och kon Audhumbla. Audhumbla slickade sedan fram mannen Bure ur isen. Bures sonsöner Oden, Vile och Ve dräpte därefter Ymer och skapade världen av hans kropp. Ymers blod blev till alla världens hav och sjöar, köttet till jordens mull, benen till berg, tänderna till grus och sten, håret till skog och till sist hjärnan och kraniet till himlen och molnen.

Därefter skapar de Ask och Embla, de första människorna, av trä. Samtidigt skapar gudarna Midgård – Människornas hem av Ymers ögonbryn så att människorna har någonstans att bo på. Solen och månen sätts i regelbunden gång för att hjälpa människorna att räkna tidens gång. Världen hade nu skapats.

Gudarna och deras värld

redigera

De olika gudasläkterna kallades med ett gemensamt namn för Tivar, eller Bond alternativt Bönd. Regin ("de rådande", se även Rå) var också ett kollektivt namn på alla gudomliga väsen och varelser.[3]

Asarna och Asgård

redigera
 
Bildstenen Tjängvidestenen med vad som tolkats som Oden och Sleipner avbildade, 800 - 1099 Gotland.
Huvudartiklar: Asar och Asgård

Asar, "gudar" kallades medlemmarna av den största gudafamiljen i den fornnordiska mytologin. Oden och två av hans söner Tor och Balder räknas som de främsta bland asar. Orden as, asar ingår i många skandinaviska ortnamn som Åslunda, Åsaka, Åsum m.fl.

Snorre Sturlassons påstående att asarnas ursprung stod att finna i (Mindre) Asien är ett exempel på medeltidens historieskrivning och har inga rötter i den nordiska mytologin eller historien. När historiker skulle behandla icke-kristna gudar skildrades de som berömda personligheter i fjärran urtid. Snorre placerade asarna i Troja, varifrån de skulle ha utvandrat mot norr för att sedan bosätta sig i Uppsala, där sedan de levde och dog. Det kan inte sägas tillräckligt många gånger att Snorre Sturlasson inte var en religionshistoriker. Hans beskrivning är varken analyserande eller reflekterande. I stället har han bevarat skärvor av nordbornas förkristna religion i den bok han kallade Edda, som presenteras på ett underhållande sätt.

Asgård, "asarnas hem", var ett område där gudarnas olika gårdar inrymdes. Det byggdes av en jätte, som ville ha Freja, solen och månen som belöning för sitt arbete som skulle vara avslutat inom en viss tid. Jätten hade en hingst som hette Svadilfare, ("den som gör en olycklig resa") och med hjälp av denna gick arbetet undan. Gudarna hade inte alls tänkt betala vad de lovat. Loke anklagades för avtalet och ålades att finna en utväg. Han förvandlade sig till en märr, som lockade till sig hingsten. Efter jätten inte uppfyllt avtalet slog Tor ihjäl honom. Loke födde i sinom tid ett föl med åtta ben, Sleipner, "den som slinter", vilken blev Odens häst.

Vanerna

redigera
Huvudartiklar: Vaner och Vanheim

Vanerna är en annan gudastam i den nordiska mytologin. Asarna hade ett stort krig med vanerna, men då detta utdragna krig verkade kunna fortsätta i evighet slöt de fred och utbytte krigsfångar. Det är genom detta utbyte som asarna får vanerna Frej och Freja, samt deras far Njord. Det är vanerna som är kunniga i sejdkonsten, och Freja som lär Oden denna konst.

Alverna

redigera
Huvudartikel: Alver § Alver i fornnordisk mytologi

Alverna (eller alferna) är ytterligare ett släkte övernaturliga väsen, som kan räknas som den tredje stammen av gudar i mytologin. De beskrivs omväxlande på ett sätt som ömsom kan tolkas som gudomliga jämbördigt med asarna, ömsom som mindre naturandar med lokalt inflytande. I Eddan talas det om ljusalver (ljósálfar) som bor i himlen och är fagrare än solen, och mörkalver (døkkálfar) som bor i jorden och är svartare än beck.

Alverna framträder aldrig enskilda i den nordiska mytologin, är aldrig namngivna och bilden av dem är på det hela taget ytterst splittrad och vag.

Övriga

redigera

Dvärgarna

redigera
Detta avsnitt är en sammanfattning av Dvärg (mytologi).

Dvärgarna var också en sorts varelser i nordisk mytologi. Bland dem finns smederna Brokk och Sindre som tillverkat många av gudarnas föremål. Många av dessa föremål som var tillverkade av dvärgarna tillhörde gudarna ty de var gjorda för att gudarna skulle kunna använda dem.

Jättarna

redigera
Huvudartikel: Jätte

Jättarna bodde i Jotunheim. Där var det kallt och mörkt.

Världarnas undergång

redigera
 
Oden, Fenrisulven, Frej och Surt (1905), målning av Emil Doepler.
Huvudartikel: Ragnarök

Gudalivets vändpunkt är Balders död. Världens undergång kallas ragnarök, som förebådas av många tecken. Först kommer en tid av strider och ogärningar, sedan fimbulvintern, tre vintrar utan sommar emellan. Därpå slukar solvargen solen och månvargen månen, jorden skälver, band och bojor brister, Fenrisulven blir lös, Midgårdsormen vrider sig i raseri och går upp på land, så att havet svämmar över och skeppet Nagelfar, som Hel gjort av de dödas naglar, lossnar och styrs av jätten Rym. Himlen rämnar, Muspelheims söner rider ut ur denna med Surt i spetsen och eld efter sig och Bifrost brister då de rider över den. De går fram på slätten Vigrid, som är 100 rastmil (ca 50) mil på varje håll. Dit kommer också Fenrisulven, som gapar med den nedre käften vid jorden och den övre vid himmelen, och vid hans sida går Midgårdsormen, som blåser etter över luft och hav. Dit har också Loke kommit med de döda från Hel och Rym med alla rimtursar. Då blåser Heimdall i Gjallarhornet, Oden rider till Mimers brunn och hämtar råd, Yggdrasil skälver och alla är rädda.

Asar och einhärjar klär sig för strid, Oden rider mot Fenrisulven och vid hans sida Tor mot Midgårdsormen. Frö strider mot Surt och faller, Tyr mot hunden Garm, och de dödar varandra, liksom Heimdall och Loke. Tor dödar Midgårdsormen, men faller efter nio steg död av giftet, Fenrisulven slukar Oden, men dödas av Vidar, som sliter itu hans gap. Slutligen kastar Surt eld över jorden och bränner ner hela världen.

En ny värld

redigera

På Gimle i himlen är en sal, där det är bäst att vara. En god dryckessal är också Brimer på Okolner. Sindre på Nidafjällen är av rött guld. I dessa salar skall de goda bo efter ragnarök. På Nastränderna är en sal åt norr av ormryggar, och ormarnas huvud blåser etter inåt, så att etterfloder rinner i salen, i vilken edsbrytare och mördare vadar, men värst är i Vergelmer, där Nidhögg plågar de avlidna. Jorden skjuter upp ur havet, grön och fager, åkrarna växer osådda. Vidar och Vale lever och bor på Idavallen. Dit kommer också Tors söner Mode och Magne med hammaren Mjölner samt Balder och Höder från Hel. I Hoddmimesholt gömmer sig Liv och Livtraser undan Surts lågor och lever av morgondagg. Från dem kommer ett nytt människosläkte. Solen har fött en lika fager dotter. Längre fram kan ingen säga världens gång.

Historia

redigera
 
Tors strid med jättarna, målning av Mårten Eskil Winge (1872).

Anledningen till att vi (i Norden) talar om nordisk mytologi är framförallt att denna tro var starkast och bestod längst i Norden (särskilt hos svearna i Uppland) och att de flesta spår av de gamla gudarnas kult återfinns här. Därtill kommer att nästan allt vi vet om de mytologiska föreställningar som ligger till grund för denna tro bevarats just i Norden (i synnerhet på Island). I Tyskland och England talar man ibland om ”germansk mytologi” såsom synonymt med nordisk mytologi trots att det är ytterst osäkert att alla de mytologiska berättelser som bevarats i Norden överensstämmer med de som berättades hos andra germanska folk.

Under seklerna som följde kristnandet, innan den kristna undervisningen hunnit etablera den kristna andan, levde dessutom skaldekonsten fortfarande vid hoven. Skalder kunde använda kenningar, hänsyftningar till den nordiska mytologin, och veta att han blev omedelbart förstådd; ”dvärgarnas skepp” var skaldekonsten; ”Fröjas tårar” var guldet; ”valkyriornas eld” svärdet, ”korpens öl” blodet, etc. Skalderna besökte kungarna i hela Norden och kvad för dem i deras hov. Särskilt de isländska skalderna är berömda i dag. Men även i övriga Norden fanns det skalder och de versmått vi kan se i t.ex. Eddorna användes även i exempelvis Sverige.

För den isländske poeten och historikern Snorre Sturlasson var detta kulturhistoriska värde viktigt, och något som präglade hans sammanställande av gudar, legender och dikter i den prosaiska Eddan på 1200-talet. Också om han bygger på äkta legendstoff ger hans sammanställning möjligen en missvisande - och framför allt en för prydlig och enhetlig, om ock underhållande - bild av hur mytologin en gång kan ha fungerat.

Det andra nordiska huvudverket, den poetiska Eddan, är en samling dikter om nordisk mytologi, världens skapelse och undergång (Völuspá), en ordspråkssamling (Hávamál) och historier om gudar och hjältar, som är äldre än Snorres bok. Den har dock överlevt bara genom isländska avskrifter från sent 1200-tal, och det går inte att veta om några versrader möjligen var kända eller till och med tillkommit i övriga Norden, och vilka som är ren isländsk poesi. Att själva mytstoffet levde också utanför Island finns det gott om indicier på - bilder på runstenar, vidare omdiktning i folkvisor, folktro och liknande. Men i övriga Norden glömdes dessa berättelser så småningom bort.

Från 1600-talet blev emellertid den isländska litteraturen känd i Norge, Danmark och Sverige, och närmast annekterad, som ett behövligt vittnesbörd om ländernas äldsta historia. Så var det särskilt under 1800-talet, då den nationalromantiska, samnordiska synen på "vikingatiden" skapades, och ett stort intresse för fornnordisk mytologi väcktes också i Tyskland (med Richard Wagners operasvit som främsta exempel).

I folktron har många av gestalterna i den nordiska mytologin levt kvar in i våra dagar. Såväl Oden, Tor, Fröja, Frigg och Locke (Loke) m.fl. var kända av allmogen och det förekom sägner om dem, liksom trollformler, visor o s v. Många människor trodde till exempel att stenåldersfynd var tecken på Tors framfart och kallade dem åskviggar, efterlämnade av guden när han med blixtens hjälp dödade trollen: ”Inte visste vi att det bodde troll i berget, men nu vet vi!”

Mytologin har också lämnat spår i språket (exempelvis tordön för "åska", samt flera av veckodagarna; tisdag, "Tyrs dag", onsdag, "Odens dag", o.s.v.), i litteraturen (Bellman dyrkade både Fröja och Venus) och i namn som tagits upp i nationalromantisk anda (Valhallavägen, isbrytaren Ymer, nykterhetsförbundet Verdandi o.s.v.).

Källorna

redigera

Följande texter och föremål utgör historiska källor till kunskap om den nordiska mytologins innehåll, som de i olika utsträckning nämner och behandlar:

Nordisk mytologi under olika epoker

redigera

I litteraturen

redigera

I konsten

redigera

I politiken

redigera

Under den nationalromantiska eran användes i Sverige bland annat den nordiska mytologin till att skapa en ärofylld nationell identitet.

I folktron

redigera

Många av gestalterna i den nordiska mytologin fortlevde i folktron långt efter att dessa övergivits i den officiella kulten. Långt in på 1900-talet fanns det fortfarande människor i Sverige som trodde att jättar och troll hade funnits, men att Tor hade utrotat dem. Västgöta-Bengtsson intervjuade under mitten av 1900-talet bland annat en västgötsk bonde som fått berättat för sig om Oden och hans häst, "S(ch)läppner".

Se även

redigera

Källor

redigera
Noter
  1. ^ "Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverige": Magnus Fredrik Lundgren 1878, s 75
  2. ^ Davidson (1964), sid 56
  3. ^ Hultkrantz: Vem är vem i nordisk mytologi (ISBN 91-29-59395-6)

Vidare läsning

redigera
  • Harrison Lindbergh, Katarina (2017). Nordisk mytologi från A till Ö. Lund: Historiska Media. ISBN 9789175453699 
  • Fornnordisk mytologi. Tro och myter under vikingatiden, Holtsmark, Anne, (Lund 1992)
  • Vem är vem i nordisk mytologi, Åke Hultkrantz, Prisma, ISBN 91-518-3649-1
  • Den fornnordiska skapelseberättelsen & mytologilexikon, ISBN 91-972003-5-2
  • 'Edda and "Oral Christianity": Apocryphal Leaves of the Early Medieval Storyworld of the North', Henrik Janson i: The Performance of Christian and Pagan Storyworlds. Non-canonical Chapters of the History of Nordic Medieval Literature, L. Boje Mortensen och T. Lehtonen, (Turnhout: Brepols 2013), pp. 171-197.

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Nordisk_mytologi&oldid=55985563”