Henrik II av England
Henrik II av England | |
---|---|
Illustration av Henrik från 1200-talet | |
Regeringstid | 25 oktober 1154–6 juli 1189 (samregent med Henrik den yngre 1170–1183) |
Kröning | 19 december 1154 i Westminster Abbey |
Företrädare | Stefan av Blois |
Efterträdare | Rikard I Lejonhjärta |
Gemål | Eleonora av Akvitanien |
Ätt | Huset Plantagenet |
Far | Gottfrid V av Anjou |
Mor | Matilda av England |
Född | 5 mars 1133 Le Mans i Frankrike |
Död | 6 juli 1189 Chinon i Frankrike |
Begravd | Fontevraudklostret i Frankrike |
Henrik II, Henrik Plantagenet även Henrik Curtmantle, (engelska: Henry II), född 5 mars 1133, död 6 juli 1189, kung av England från 1154, hertig av Normandie 1150 och greve av Anjou, behärskade tidvis delar av Wales, Skottland, östra Irland och västra Frankrike. Dotterson till Henrik I av England, son till Matilda av England och hennes man i andra äktenskapet Geoffrey av Anjou (Plantagenet).
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Efter Stefans katastrofala regeringstid kom Henrik att bygga upp England igen. Han betraktas som Englands klart mest framgångsrika regent under medeltiden. Redan innan hans tillträde kontrollerade han från 1150 Normandie och från 1151 Anjou på kontinenten, och hans giftermål med Eleonora av Akvitanien 1152 ökade landområdena under hans kontroll med hennes, vilka inkluderade stora områden såsom Touraine, Aquitaine och Gascogne. Han var på detta vis effektivt sett mäktigare än den franske kungen, med ett imperium som sträckte sig från den skotska gränsen nästan till Medelhavet. Som kung skulle han efter ett erövringståg 1171 lägga Irland till sina vidsträckta domäner.[1]
Henrik bestämde genom konstitutionerna i Clarendon 1164 förhållandet mellan stat och kyrka, varvid han framför allt tryggade kungens inflytande på val av biskopar och abboter. Kyrkor och kloster behandlades som kungliga län och biskopar och abboter skulle med sina gods vara förpliktade till samma bördor som de världsliga vasallerna.[2]
I övrigt är Henrik känd för sin konflikt med katolska kyrkan kring dess domsrätt, vilket kom att leda honom i konflikt med ärkebiskopen Thomas Becket och till dennes död och martyrskap 1170.[1] Becket hade under de första åren Henriks regering varit kungens pålitligaste rådgivare och förtrogne. Han hade i början strävat emot när konungen ville göra honom till ärkebiskop, och hade även förklarat för Henrik att han som biskop skulle bekämpa kungens anspråk på kyrkan. Kungen tog inte detta på allvar, men Thomas Becket hade med det nya ämbetet även omedelbart valt en ny partiställning och ett nytt leverne. Hovmannen och riddaren förvandlades till en asket, uppfylld av den tidens kyrkliga ideal. Kungen rasade av förbittring och ärkebiskopen ansåg det säkrast att dra sig undan till Frankrike år 1164.[2]
Efter några år inträdde en försoning. Efter påtryckningar från påven gav kungen efter på några punkter och Becket återvände till England. Men då blossade striden upp på nytt och några riddare, som ville vinna kungens tacksamhet, mördade ärkebiskopen i dennes egen kyrka (1170). Becket betraktades av de kyrkliga som en martyr och upphöjdes till helgon.[2] Genom kyrkoplikt och skickligt förda förhandlingar med Rom lyckades kung Henrik dock undvika den värsta stormen, och han behöll till sist de viktigaste av de rättigheter som han haft över sitt lands kyrka. Det var till hans fördel att påven just då kämpade med Fredrik Barbarossa för sin existens.[3]
Henrik II återupplivade (1181) den värnplikt som gällde under den anglosaxiska tiden men som upphört sedan Vilhelm Erövraren förbjudit anglosaxarna att bära vapen. Men han återupplivade den i en form som var avpassad efter de nya förhållandena, och han inskränkte den till tjänstgöring inom landets gränser. Baronernas särskilda länstjänst avlöstes år 1159 genom en ränta, en värnskatt som gav kungen medel att värva legosoldater. Denna ordning blev grundvalen för Englands krigsförfattning och reglerades än noggrannare genom konung Edvard I:s statuter av år 1285.[4]
Ett uppror från sönerna Rikard Lejonhjärta och Henrik den yngre 1173 kom att försvaga Henrik II:s ställning gentemot konkurrenterna.[1] Under Henriks sista år hade Rikard förenat sig med kungen av Frankrike för att tilltvinga sig medgivanden av fadern. Henrik II dukade under och avled sedan han nåtts av underrättelsen att även den yngre sonen Johan, för vars skull han blivit oense med den äldre sonen, stod i förbindelse med hans fiender.[4]
Gift: 1152 med Eleonora av Akvitanien.
Barn
- Vilhelm (17 augusti 1153 – juni 1156), hertig av Normandie och greve av Poitiers
- Henrik den yngre (28 februari 1155 – 11 juni 1183), medregent av England
- Mathilda av England (juli 1156 – 28 juni 1189), gift med Henrik Lejonet av Sachsen
- Rikard I Lejonhjärta (8 september 1157 – 6 april 1199), kung av England och hertig av Akvitanien
- Gottfrid (23 september 1158 – 19 augusti 1186), hertig av Bretagne
- Eleonora (13 oktober 1161 – 22 oktober 1214)
- Johanna (oktober 1165 – september 1199)
- Johan (24 december 1167 – 19 oktober 1216), kung av England
Anfäder
[redigera | redigera wikitext]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 1070.
- ^ [a b c] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”200 (Världshistoria / Medeltiden)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/2/0228.html. Läst 26 juni 2021.
- ^ Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”201 (Världshistoria / Medeltiden)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/2/0229.html. Läst 26 juni 2021.
- ^ [a b] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”201 (Världshistoria / Medeltiden)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/2/0229.html. Läst 26 juni 2021.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Wikimedia Commons har media som rör Henrik II av England.
|