Wilfred von Oven

Wilfred von Oven
	Wilfred von Oven
Född	4 maj 1912; La Paz, Bolivia
Död	13 juni 2008 (96 år); Buenos Aires, Argentina
Nationalitet	Tysk
Yrke/uppdrag	Journalist, ämbetsman
Känd för	Pressadjutant åt Joseph Goebbels

Wilfred von Oven, född 4 maj 1912 i La Paz, död 13 juni 2008 i Buenos Aires, var en tysk journalist, publicist och ämbetsman. Mellan 1943 och 1945 var han pressadjutant åt Joseph Goebbels, chef för Reichsministerium für Volksaufklärung und Propaganda (Propagandaministeriet).

Biografi

Efter att förgäves ha försökt försörja sig som skriftställare av dikter och noveller blev von Oven redaktör på Scherl-Verlag, som bland annat utgav de illustrerade veckotidningarna Die Woche och Die Gartenlaube. År 1936 utexaminerades von Oven från Rikspresskolan och blev som medlem i Legion Condor krigskorrespondent för Scherl-Verlag i spanska inbördeskriget.


Joseph Goebbels.		Otto Ernst Remer.

Andra världskriget

Den 1 september 1939 anföll Tyskland sin östra granne Polen och andra världskriget bröt ut. Under Polenfälttåget tillhörde von Oven ett propagandakompani och deltog i en massaker.^[1] I maj 1943 anställdes von Oven som pressadjutant åt Joseph Goebbels, chef för Reichsministerium für Volksaufklärung und Propaganda (Propagandaministeriet).

Den 20 juli 1944 förövade höga officerare ett attentat mot Adolf Hitler i Wolfsschanze. Ovetande om att Hitler hade överlevt spärrade kuppmännen drygt tre timmar senare av Propagandaministeriet och förbjöd bland andra Goebbels att lämna byggnaden. von Oven fick då i uppdrag av Goebbels att upprätta telefonkontakt med Hitler och underrätta denne om läget i Berlin. Befälhavaren för Wachbataillon Großdeutschland Otto Ernst Remer anlände till ministeriet för att gripa Goebbels, men denne kunde för Remer — genom den upprättade telefonförbindelsen med Hitler — bevisa att Führern hade överlevt. Remer fick därefter av Hitler order att gripa de sammansvurna.

von Oven var verksam på Propagandaministeriet fram till den 22 april 1945. Goebbels flyttade då in i Führerbunkern och skickade iväg von Oven till OKH i Rendsburg, varefter denne tillsammans med Eberhard Taubert tog sig till Hamburg.

Efter andra världskriget

Efter krigsslutet arbetade von Oven under falskt namn som tolk och maskinskrivare åt den brittiska militäradministrationen i Tyskland. År 1951 for han till Argentina, varifrån han rapporterade åt Der Spiegel och Frankfurter Allgemeine Zeitung. Senare skrev han för den tyskspråkiga argentinska tidningen Freie Presse samt utgav i egen regi La Plata Ruf.

Under efterkrigstiden publicerade von Oven en rad böcker. I merparten av dem tecknar von Oven sin bild av Tredje riket och andra världskriget. I sitt författarskap tenderar han att glorifiera nazitiden. I en intervju 1990 bad den brittiske historikern Laurence Rees von Oven att med ett ord sammanfatta sina erfarenheter av Nazityskland. von Oven svarade: "paradisisk". Forskarna Kurt Hirsch och Hans Sarkowicz kritiserade 1989 von Ovens författarskap och menade att han medvetet förvrängt historiska fakta.

von Oven verkade även som översättare av verk av antropologen Jacques de Mahieu och historikern och förintelseförnekaren David Hoggan samt Léon Degrelle. von Oven höll nära kontakt med nynazistiska grupperingar i Västtyskland men även internationellt.

I juni 2013 rapporterade Der Spiegel att von Oven från 1950 hade arbetat för Organisation Gehlen och från 1956 till 1966 varit uppgiftslämnare åt Bundesnachrichtendienst (BND).^[2]

Bibliografi

Schluss mit Polen, 1939
Panzer am Balkan. Erlebnisbuch der Panzergruppe von Kleist, 1941
Mit Goebbels bis zum Ende, 1949
Argentinien. Stern Südamerikas, 1957
100 Jahre Deutscher Krankenverein, 1857–1957. Ein Jahrhundert deutsch-argentinischer Gemeinschaft im Spiegel des Wachsens und Werdens ihrer grössten und bedeutendsten Vereinigung, 1957
150 Jahre Argentinien. 1810–1960, 1960
Argentinien, Paraguay, Uruguay. Land am Silberstrom, die La-Plata-Länder, 1969
Hitler und der Spanische Bürgerkrieg. Mission und Schicksal der Legion Condor, 1978
Wer war Goebbels? Biographie aus der Nähe, 1987
Mit ruhig festem Schritt. Aus der Geschichte der SA, 1998
Ein „Nazi“ in Argentinien, 1999
Wilhelm Canaris. Der Admiral und seine Mitverantwortung am Verlauf des Krieges, 2001

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Wilfred von Oven, 17 januari 2015.

Noter

^ Köhler, Otto (15 oktober 2004). ”Hitler auf dem Dach” (på tyska). Der Freitag. ISSN 0945-2095. Arkiverad från originalet den 26 mars 2015. https://www.webcitation.org/6XJ0a1V1e?url=https://www.freitag.de/autoren/der-freitag/hitler-auf-dem-dach. Läst 26 mars 2015.
^ Wiegrefe, Klaus (3 juni 2013). ”Verdeckte Recherchen. Der Bundesnachrichtendienst warb in den fünfziger und sechziger Jahren Journalisten als Informanten an. Jetzt musste er erstmals Namen seiner Zuträger nennen” (på tyska). Der Spiegel (Hamburg: Spiegel-Verlag Augstein) 67 (23): sid. 42–43. ISSN 0038-7452. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-97012800.html. Läst 26 mars 2015.

Tryckta källor

Winkler, Willi (2012). Mörkermannen: François Genouds gåtfulla liv i Goebbels och Schakalens skugga. Stockholm: Norstedts. Libris 12767032. ISBN 978-91-1-303911-4

Externa länkar

Wilfred von Oven på Youtube

[1] Köhler, Otto (15 oktober 2004). ”Hitler auf dem Dach” (på tyska). Der Freitag. ISSN 0945-2095. Arkiverad från originalet den 26 mars 2015. https://www.webcitation.org/6XJ0a1V1e?url=https://www.freitag.de/autoren/der-freitag/hitler-auf-dem-dach. Läst 26 mars 2015.

[2] Wiegrefe, Klaus (3 juni 2013). ”Verdeckte Recherchen. Der Bundesnachrichtendienst warb in den fünfziger und sechziger Jahren Journalisten als Informanten an. Jetzt musste er erstmals Namen seiner Zuträger nennen” (på tyska). Der Spiegel (Hamburg: Spiegel-Verlag Augstein) 67 (23): sid. 42–43. ISSN 0038-7452. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-97012800.html. Läst 26 mars 2015.

[1]

[2]