Backhoppning

Backhoppning
	Backhoppare i Calgary
Högsta förbund	FIS
Först utövad	Eidsberg, Norge, 1808
Egenskaper
Kontaktsport	Nej
Könsmixad	Ja, separata tävlingar
Kategorisering	Skidsport; Vintersport
Utrustning	Hjälm; Skidor
Spelplats	Utomhus, Hoppbacke
OS	1924-

Hakuba backanläggning från OS 1998 i Nagano

Janne Ahonen har bland annat 5 sammanlagtsegrar i tysk-österrikiska backhopparveckan

Backhoppning är en vinteridrott som hör till kategorin nordisk skidsport. Utövaren startar genom att på skidor glida nedför en snötäckt backe, överbacken, ofta från stillastående. En god bit ned i överbacken vänder backen så att den sluttar något uppåt ett kort stycke, för att därefter vända tvärt lodrätt nedåt, det så kallade uthoppet. Härifrån tar utövaren sats och försöker sväva så långt som möjligt innan denne landar i den efterföljande nederbacken. Hela proceduren ska genomföras så stilfullt som möjligt, och avslutas med att utövaren åker över övergången och ut på slätten.

Utövaren får poäng som beräknas från hoppets längd, längdpoängen varierar med backens storlek, och stilkaraktärer på en skala från 1 till 20, som utdelas av fem domare. Från och med 2010 utdelas tillägg eller görs avdrag på poängsumman, beroende på vindförhållandena (riktning och styrka vid olika punkter i backen) och vilken punkt hopparen startar från.

Landningen skulle förr i tiden helst utföras med ett telemarksnedslag, där hopparen böjer på knäna och har den ena skidan längre fram. Den tekniken kom i användning för att det skulle gå att rätta till en obalans framåt eller bakåt, som annars skulle kunna resultera i fall. Dagens (2014) skor och bindningar förhindrar ofta att nedslaget görs på detta sätt. Satsen, det vill säga den rörelse som för hopparen från den hukande ställningen i överbacken till den utsträckta ställningen i överbacken, när hopparen lämnar uthoppet, är det moment som är viktigast för att hoppet ska bli lyckat.

Skidhoppare kan tävla individuellt eller i lag. Dessutom ingår skidhoppning som en av två i Nordisk kombination.

Världsrekordet i backhoppning innehas av österrikaren Stefan Kraft, som hoppade 253,5 meter i Vikersund, 2017.

Utförande och regler

I hopptävlingarna ges poäng för både längd och stil. Hopplängden mäts på halvmetern när, från hoppkanten till nedslagsplatsen som är en tänkt punkt mitt mellan hopparens fötter avseende längdriktningen. Stilpoäng utdelas enligt det internationella skidförbundets normer. Vid större tävlingar poängsätter fem domare hoppets stil utifrån en skala mellan 0 och 20.

Stilpoängen bedöms i tre delar. Luftfärd, landning och "färden ut emot bromsplan". I luften kan man dra fem poäng, i landningen och färden ut emot bromsplan sju. Det finns en linje i backens nedre del som måste ha passerats innan hoppet kan bedömas som stående, kallas ofta för fallinje eller fallgräns. Om hopparen faller innan denna linje dras alla sju poäng från färden ut emot bromsplan. Landar man inte på fötterna dras även de sju poängen bort.

I luften bedöms bland annat ifall skidorna är i jämn höjd, att de inte korsar varandra och hur pass stadigt hoppet är.

I landningen är det viktigt att sätta en så kallad telemarkslandning (se även Telemark (skidåkning), det vill säga den klassiska stilen med att sätta den ena foten framför den andra. Om det inte är en telemarkslandning bör minst två poäng dras bort. I landningen bedöms också stadigheten och armföringen.

I färden ut emot bromsplan bedöms hur stadig denna färd är. Är det inga större malörer dras ofta inga poäng alls.^[1]

Historia

Backhoppningen har som de flesta moderna inriktningar inom nordisk skidsport sitt ursprung i Norge. 1862 hölls den första backhoppningstävlingen i norska Trysil. Den första stora årligt anordnade backhoppartävlingen hölls från 1879 i Husebybakken i Oslo. 1892 flyttades tävlingen i Husebybakken till Holmenkollen som sedan dess är klassisk backhopparmark, med några av sportens största tävlingar. Backhoppning har funnits med i vinter-OS sedan starten i Chamonix 1924.

1936 blev Sepp Bradl, Österrike förste man att hoppa över 100 meter, med ett hopp på 101 meter. Första hoppet över 200 meter gjordes av finländaren Toni Nieminen år 1994.

I slutet av 1980-talet fick Jan Boklöv, Sverige stor uppmärksamhet, då han började med V-stilen. Boklövs revolutionerande hoppstil gav framgångar, trots poängavdrag.

Under senare år har backhoppningen haft problem med ohälsa, då flera backhoppare kraftigt gått ner i vikt, för att kunna prestera bättre. Man har därför infört nya regler så att man inte ska kunna dra fördelar av att gå ner kraftigt i vikt. Om man inte följer den s.k. BMI-regeln tvingas man hoppa med kortare skidor. Om man trots allt inte gör det, eller inte är uppmärksam nog, kan man riskera diskning.

Kvinnor och backhoppning

Historia

Den första kända svenska kvinnliga backhopparen hette Sigrid Wiking-Olsson. Som femtonåring deltog hon i en backhoppningstävling som arrangerades vid Fiskartorpsbacken i Stockholm, vintern 1908. Hennes deltagande dokumenterades av tidskriften Sport im Bild 1909.^[2]

Damernas organiserade backhoppande var länge kraftigt begränsat. Herrar och damer har tidigare^[när?] tävlat i samma klasser i backhoppning. Den kanske enda framgångsrika kvinnliga backhopparen i Sverige under den tiden^[när?] var Carina Norén som var konkurrenskraftig upp till junioråldern, men som senare lade av.

2000-talet

I dag tävlar damer och herrar i skilda klasser. Det finns också en internationell damcup i FIS regi. Damtävling i VM infördes 2009 i Liberec, och världsmästare blev Lindsey Van, USA. Continental Cup var kvinnornas högsta liga. Anette Sagen har vunnit fem gånger i rad. Säsongen 2011/2012 fick även damerna en världscup.

Efter att backhoppning blivit den enda OS-gren där damer inte kan delta, föregicks Vancouver-OS 2010 av en juridisk process där amerikanska kvinnor krävde tillträde till OS. När det stod klart att processen inte skulle bli framgångsrik sattes siktet i stället in på deltagande i Sotji 2014, vilket också lyckades. Den historiska segrarinnan i den enda tävlingen blev Carina Vogt.

I februari 2010 utlyste Oslo Bystyre en omröstning om vem som skulle få göra invigningshoppet i nya Holmenkollen den 3 mars 2010. För att göra en tydlig internationell markering om kvinnors rätt till backhoppning på samma villkor som män drogs en stor kampanj igång i Norge för att ge den norska elithopparen Anette Sagen i uppdrag att göra invigningshoppet. Kampanjen fördes i traditionella media såväl som på till exempel Facebook där en grupp samlade över 40000 medlemmar till Anette Sagens stöd. Kampanjen spreds även till andra länder som till exempel Sverige. 2010-03-01 förkunnade Oslo Bystyre sitt beslut att ge Anette Sagen förtroendet att göra invigningshoppet två dagar senare. Ledningen i Kollenhopp var inte tillfreds med beslutet utan lät de manliga elithopparna, med Bjørn Einar Romøren som förste man, göra provhopp i backen kvällen innan under medias närvaro. Syftet med detta ansågs allmänt vara att frånta Anette Sagen äran att bli förste hoppare och Kollehopps beslut har mött allvarlig kritik på många håll, bland annat i Oslo Bystyre.

Den första officiella världscupdeltävlingen för damer arrangerades i Lysgårdsbakken i Lillehammer den 3 december 2011. Vinnaren Sarah Hendrickson från USA blev därmed historisk.

Hoppbackarna

Backhoppning på elitnivå sker i Normalbacken respektive Stora Backen. Den kritiska punkten K-punkt (där backprofilen vänder från att bli allt brantare till att börja flacka ut) för respektive backe är då 90 respektive 120 meter. De kallas för K90 och K120. Sedan sommaren 2004 är HS (hillsize/backstorlek) det officiella måttet på backarnas storlek och ersatte därmed K-punkten. HS markeras normalt med en horisontell linje i backen. Backen är som brantast vid K-punkten. Vid HS är backens lutning 32°. Från K145 och HS185 talar man om skidflygning.

Plastbacke

Plastbacke kallas ibland sommarbackhoppningen. Flera backar är täckta av en gräsmatta av plast (som täcks över av snö om vintern) som i kombination med vatten skapar en hal yta som fungerar lika bra som snö.

Genom detta kan man träna på sommaren och det går även en hel del tävlingar på gräs. Summer Grand Prix är den högsta tävlingsnivån på sommaren, och de flesta elithoppare deltar. Även Continental Cup, Fis Cup, nationella mästerskap och så vidare genomförs i en sommarversion.

Skidflygning

Huvudartikel: Skidflygning

I skidflygning är utförandet det samma som klassisk backhoppning, frånsett att backarna är dock väsentligt längre.

Utrustning

Dräkterna är för sporten specialtillverkade overaller som kostar omkring 4 000 kronor. De kontrolleras inför varje tävling och förseglas dagarna innan tävling, så att inget fusk ska kunna ske. Åkare har idag hjälm och skidglasögon, att jämföra med gamla tider då man enbart hade mössa på huvudet, vilket ökade risken för allvarliga skador.

Klassiska tävlingar

Backhoppning är sedan 1924 gren i OS. Individuellt koras en vinnare i liten backe och en i stor backe. Även lagtävlingen är OS-gren. Backhoppning ingår tillsammans med längdskidåkning också i nordisk kombination i OS och VM. I kombinationstävlingen koras en individuell segrare samt en segrare bland nationslag. De nämnda grenarna står också på programmet när skid-VM i nordiska grenar avgörs.

Varje säsong avgörs backhoppningens världscup. I världscupen ingår den Tysk-österrikiska backhopparveckan. Denna består av fyra deltävlingar: i Oberstdorf, Garmisch-Partenkirchen, Innsbruck samt i Bischofshofen. Tävlingen i Garmisch-Partenkirchen på nyårsdagen har blivit en klassiker i SVT på nyårsdagen. SVT slutade dock sända 2006, men återupptog sändningen 2012. Eurosport sänder alla tävlingar numer. Klassiska tävlingar arrangeras varje säsong i hoppbackarna Holmenkollen i Oslo och Zakopane i Polen.

Utbredning

Backhoppning är mycket populärt i Tyskland. Backhoppning är även populärt i Schweiz, Österrike, Tjeckien och Polen. Det handlar alltså mycket om områdena kring Alperna och Karpaterna för den europeiska backhoppningen. I Norden var länge Norge den ledande nationen, även om Finland under 1980-talets slut och 1990-talets början alltmer övertog den rollen. Finland har haft en av världens bästa backhoppare, Matti Nykänen, som dominerade sporten under 1980-talet.

Sverige tillhör sedan 1990-talets mitt inte längre toppnationerna, tidigare var backhoppning i Sverige dock ganska stort.

Backhoppningsrekord

Här är en lista över olika rekord inom de fem klassiska internationella backhoppningstävlingarna, Olympiska Spelen, Världsmästerskapen i nordisk skidsport (engelska: FIS Nordic World Ski Championships), Världsmästerskapen i skidflygning (engelska: FIS Ski-Flying World Championships), Tysk-österrikiska backhopparveckan (engelska: Four Hills Tournament) och Världscupen i backhoppning (engelska: FIS World Cup).

Tabell

Kategori	Backhoppare	Rekord	Datum/År
Olympiska Spelen (1924–2010)
Flest individuella segrar	Simon Ammann	4	2002–2010
Flest medaljer	Matti Nykänen	5	1984–1988
Flest lagsegrar	Finland	2	1988–1992
	Tyskland	2	1994–2002
	Österrike	2	2006–2010
Flest medaljer i laghopp	Österrike	5	1992–2010
Yngsta individuella segrare (Albertville)	Toni Nieminen	16 år, 261 dagar	1992
Äldste individuella segrare (Lillehammer)	Jens Weissflog	29 år, 214 dagar	1994
Deltagit i flest olympiska spel	Noriaki Kasai	7	1992–2014
FIS Världsmästerskapen i nordisk skidsport (1925–2011)
Flest individuella segrar	Adam Małysz	4	2001–2007
Flest individuella medaljer	Adam Małysz	6	2001–2011
Flest medaljer	Janne Ahonen	10	1995–2005
Flest medaljer	Martin Schmitt	10	1997–2011
Flest lagsegrar	Österrike	8	1984–2011
Flest medaljer i laghopp	Österrike	14	1984–2011
Yngsta individuella segrare (Thunder Bay)	Tommy Ingebrigtsen	17 år, 222 dagar	1995
Äldste individuella segrare (Liberec)	Andreas Küttel	29 år, 308 dagar	2009
Deltagit i flest världsmästerskap	Noriaki Kasai	10	1989–2009
FIS Världsmästerskapen i skidflygning (1972–2010)
Flest individuella segrar	Walter Steiner	2	1972–1977
	Sven Hannawald	2	2000–2002
	Roar Ljøkelsøy	2	2004–2006
Flest individuella medaljer	Matti Nykänen	5	1983–1990
Flest medaljer	Janne Ahonen	7	1996–2008
Flest lagsegrar	Norge	2	2004–2006
Flest lagsegrar	Österrike	2	2008–2010
Flest lagmedaljer	Norge	4	2004–2010
Flest lagmedaljer	Finland	4	2004–2010
Yngsta individuella segrare (Oberstdorf)	Gregor Schlierenzauer	18 år, 47 dagar	2008
Äldsta individuella segrare (Vikersund)	Robert Kranjec	30 år, 224 dagar	2012
Deltagit i flest världsmästerskap	Janne Ahonen	9	1994–2010
Tysk-österrikiska backhopparveckan (1953–2012)
Flest sammanlagtsegrar	Janne Ahonen	5	1999–2008
Flest delsegrar	Jens Weissflog	10	1983–1996
Yngsta segrare i deltävling (Oberstdorf)	Toni Nieminen	16 år, 212 dagar	29 december 1991
Äldsta segrare i deltävling (Bischofshofen)	Jens Weissflog	31 år, 169 dagar	6 januari 1996
Yngsta sammanlagtsegrare	Toni Nieminen	16 år, 220 dagar	1991–92
Äldsta sammanlagtsegrare	Jens Weissflog	31 år, 169 dagar	1995–96
FIS Världscupen (1979–2012)
Första Världscuptävling, individuellt	Cortina d'Ampezzo		27 december 1979
Första seger, Världscupdeltävling individuellt	Toni Innauer		27 december 1979
Första totalsegrare, Världscupen individuellt	Hubert Neuper		1979/1980
Första lagtävling i Världscupen	Lahtis		3 mars 1990
Flest sammanlagtsegrar	Matti Nykänen	4	1983–1988
Flest sammanlagtsegrar	Adam Małysz	4	2001–2007
Flest delsegrar	Matti Nykänen	46	1981–1989
Flest pallplatser i deltävlingar	Janne Ahonen	108	1993–2010
Flest Top 10 resultat i deltävlingar	Janne Ahonen	245	1993–2011
Flest laghoppsegrar	Österrike	23	1990–2011
Flest medaljer i laghopp	Österrike	45	1990–2011
Flest individuella tävlingar	Noriaki Kasai	407	1989-aktiv
Flest lagtävlingar	Noriaki Kasai	41	1990-aktiv
Flest tävlingar totalt	Noriaki Kasai	445	1989-aktiv
Flest säsonger	Noriaki Kasai	22	1989-aktiv
Flest individuella skidflygningsegrar	Gregor Schlierenzauer	10	2006-aktiv
Yngsta segrare i deltävling (Lahtis)	Steve Collins	15 år, 362 dagar	9 mars 1980
Äldsta segrare i deltävling (Kuopio)	Takanobu Okabe	38 år, 135 dagar	10 mars 2009
Yngsta sammanlagtsegrare	Toni Nieminen	16 år, 303 dagar	1991-92
Äldste sammanlagtsegrare	Adam Małysz	29 år, 112 dagar	2006-07
Äldste deltagare i Världscupen	Takanobu Okabe	41 år, 95 dagar	1989-2012
Flest delsegrar under en säsong	Gregor Schlierenzauer	13	2008-09
Flest poäng under en säsong, individuellt	Gregor Schlierenzauer	2083 (poäng)	2008-09
Andra rekord
Första hopp över 100 meter (Planica)	Sepp Bradl	101m	1936
Första hopp över 200 meter (Planica)	Andreas Goldberger (fall, ogiltigt)	202m*	1994
Första hopp över 200 meter (Planica)	Toni Nieminen (officiell rekord)	203m	1994
Flest hopp över 200 meter	Robert Kranjec	129	1998–aktiv
Världsrekord (Vikersund)	Stefan Kraft	253.5m	2017

Uppdaterad 15 februari 2015

Se även

Backhoppning i Sverige

Kända hoppbackar

Bergiselschanze, Innsbruck, Österrike
Čerťák, Harrachov, Tjeckien
Große Olympiaschanze, Garmisch-Partenkirchen, Tyskland
Gross-Titlis-backen, Engelberg, Schweiz
Hakubabackarna, Hakuba, Japan
Heini Klopfer-backen, Oberstdorf, Tyskland
Hochfirstbacken, Schwarzwald, Tyskland
Holmenkollen, Oslo, Norge
Kulm, Bad Mitterndorf, Österrike
Letalnica, Planica, Slovenien
Lugnet, Falun, Sverige
Lysgårdsbakken, Lillehammer, Norge
Mühlenkopfbacken, Willingen, Tyskland
Ōkurayama-backen, Sapporo, Japan
Paul Aussleitner-backen, Bischofshofen, Österrike
Rukatunturi-backen, Kuusamo, Finland
Salpausselkä-backarna, Lahtis, Finland
Schattenbergbacken, Oberstdorf, Tyskland
Stadio del Trampolino, Pragelato, Italien
Vikersundbacken, Vikersund, Norge
Wielka Krokiew, Zakopane, Polen

Referenser

^ ”Fis-ski”. http://www.fis-ski.com. Läst 29 januari, 2010.
^ Larsson, Marianne (2012). ”Huru skidåkerskan fick ta steget fullt ut”. i Qvarsell, Roger och Svensson, Birgitta. Markeringar och maskeringar. Nordiska museets förlag. sid. 122–125. ISBN 9789171085528

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Backhoppning.
Bilder & media
FIS Hemsida: Resultat
FIS Reglemente
Ski jumping Hill Archive
Nyheter om backhoppning
SkijumpingUSA.com
Olympc Ski Jumping History

[1] ”Fis-ski”. http://www.fis-ski.com. Läst 29 januari, 2010.

[2] Larsson, Marianne (2012). ”Huru skidåkerskan fick ta steget fullt ut”. i Qvarsell, Roger och Svensson, Birgitta. Markeringar och maskeringar. Nordiska museets förlag. sid. 122–125. ISBN 9789171085528

[1]

[2]