Hoppa till innehållet

Konservatism

Redigera länkar
Från Wikipedia
Del av en serie om
Konservatism
Varianter

Frihetlig · Grön · Kultur · Liberal
Medkännande · Moderat · National
Social · Ultra · Värde

Principer

Auktoritet · Disciplin · Elitism (Aristokrati
Meritokrati) · Familj (Könsroller) · Folk
Förfädersdyrkan · Heder · Hierarki · Historism
Kultur (Arv · Kanon) · Lagstyre · Lojalitet
Monarkism (Rojalism) · Ortodoxi · Patriotism
Plikt · Statskyrka · Suveränitet · Tradition

Filosofer

Bonald · Burke · Carlyle · Chateaubriand
Coleridge · Evola · Hegel · Hume · Jünger
Kirk · Maistre · Newman · Oakeshott
Peterson · Röpke · Schmitt · Scruton
Sowell · Spengler · Taine · Tocqueville

Statsmän

Adams · Adenauer · Bismarck · Churchill
De Gasperi · Disraeli · Dollfuss · Franco
de Gaulle · Horthy · Mannerheim · Metternich
Pinochet · Reagan · Salazar · Thatcher

Denna tabell: visa • redigera

Konservatism är en social, kulturell och politisk filosofi och ideologi, som främjar traditionella samhällsinstitutioner och förespråkar traditionella värderingar.[1][2] Exempel på institutioner är kyrkan, äktenskapet, familjen, adeln, ordningsmakten, krigsmakten och monarkin. Exempel på värderingar är respekt för äldre generationers bedrifter, normer om gott uppförande, lydnad gentemot traditionella auktoriteter och tro på estetiska ideal. Konservatismens målsättning är att upprätthålla ordningen i samhället och att värna om kulturen. Konservativa människor tenderar att uppskatta saker och företeelser som har gamla anor och djupa rötter.

Konservatismen utvecklades ur medeltidens ståndssamhälle, blev en modern ideologi i motstånd mot franska revolutionen och blomstrade i samband med romantiken. Den har såväl folkliga aspekter som aristokratiska aspekter. Den omhuldar vissa principer och tankar (såsom subsidiaritetsprincipen och organismtanken) samt använder sig av vissa begrepp (exempelvis auktoritet och tradition). Den utgör en i huvudsak västerländsk idébildning som rymmer en del varians, i synnerhet mellan protestantiska nationer och katolska nationer samt mellan liberalkonservatism och socialkonservatism. På nationell nivå har det funnits kulturella riktningar såsom Metaxism i Grekland, Frankism i Spanien, Gaullism i Frankrike, Thatcherism i Storbritannien och Trumpism i USA.

Det mest utmärkande kännetecknet för konservatismen kan anses vara lojalitet.[3][4][5] Den kommer till uttryck på olika nivåer. På den mest intima nivån innebär det långvariga äktenskap och starka familjeband. Det innebär också historiemedvetande, med respekt för ens förfäder och insikt om att man är en ättling som för vidare ett arv. På den utvidgade nivån innebär det lojalitet gentemot folket (”den större familjen”) och fosterlandet (”det större hemmet”) i form av patriotism. På den högre nivån innebär det lydnad gentemot traditionella auktoriteter såsom föräldrar, lärare, präster, aristokrater och monarker. På den högsta nivån innebär det slutligen trohet gentemot Gud.

Historiska rötter

[redigera | redigera wikitext]

Franska revolutionen

[redigera | redigera wikitext]

Ordet konservatism härrör från latinets conservare, 'bevara', och myntades av den framstående författaren François-René de Chateaubriand, som verkade som konservativ politiker under tidigt 1800-tal i sviterna av franska revolutionen.[6] Konservatismen, med sin betoning på social och politisk ordning över ekonomiska och ideologiska faktorer, betraktas vanligen som höger på den politiska höger–vänster-skalan, vilket härrör från placeringen av delegaterna i Frankrikes nationalförsamling under och efter revolutionen, där anhängarna av monarkin och ett mera traditionellt styrelseskick satt till höger i kammaren.[7]

Edmund Burke (1729–1797) betonade förfädernas visdom i polemik mot revolutionärernas progressiva radikalism.

Konservatismens grundare anses vara den anglo-irländske statsmannen Edmund Burke. Han var verksam inom Whigs, det aristokratiska motståndarpartiet till det rojalistiska Tories, men han tillhörde dess högerflygel och intog en konservativ position i samband med revolutionen.[8] I sitt inflytelserika verk Reflektioner om franska revolutionen (1790) gick han i polemik mot dess radikala representanter och betonade förfädernas visdom: ”Den enskilde individen är dåraktig; massan är under vissa tider dåraktig, då den handlar utan att överväga; men släktet är klokt och om det får tid på sig har släktet alltid rätt.”[9] I flera avseenden var Burke liberal – exempelvis vad gäller frihandel och religionsfrihet – och han inspirerade många liberaler under 1800-talet,[10] men han varnade också för liberalismens lockelser. ”Vad är frihet utan visdom och utan dygd?” frågade han, varefter han hypoforiskt tillade: ”Det är det värsta av all tänkbar ondska; för det är dumhet, synd och galenskap, utan vägledning eller återhållsamhet.”[11] Burke omtalas ofta som en profet, eftersom han förutsåg att revolutionen skulle utmynna i Skräckväldet och sedan åtföljas av militärdiktatur, vilket hände när Napoleon I grep makten.[12][13]

Joseph de Maistre (1753–1821) tolkade revolutionen som en gudomlig bestraffning för den utbredda ateismen.

En annan konservativ lärofader är den savojardiske greven Joseph de Maistre.[14] Likt sin samtida Burke, som han inspirerades av, var han en mycket kristen person, men av ett annat snitt än sin anglo-irländske meningsfrände.[15] Maistre förfäktade en rojalistisk katolicism och tillhörde den påvetrogna jesuitorden, som är organiserad utifrån militära principer och vars grundare, Ignatius av Loyola, var en spansk officer som sårades i strid och blev präst.[16] Maistres stridsskrift Considérations sur la France (1796) jämförs ofta med Burkes Reflektioner vad gäller litterär briljans och politiskt genomslag.[17] I detta verk presenterade Maistre en religiös tolkning av revolutionen. Den franska nationen, inte minst dess aristokrati, ansågs ha vänt ryggen mot den gudomliga makten på grund av sin utbredda ateism och materialism. Revolutionen var därför Guds sublima bestraffning för detta syndafall och innebar ett stålbad för den franska nationen – ett nödvändigt ont.[18] Som ledare för den teokratiska skolan blev Maistre inspiratör för ultramontanismen och han var också en drivande kraft i återinförandet av den franska monarkin.[19] Trots sina dogmatiska tendenser anses Maistre vara en ytterst originell filosof, som är ihågkommen för sina tankeväckande paradoxer och sin himlastormande vältalighet.[20][21] Denna komplexa personlighet bidrog till att han väckte fascination även bland sina ideologiska ärkefiender såsom radikala revolutionärer, liberala filosofer och en upplyst despot som Napoleon I, trots att dessa var gudlösa, anti-konservativa och barn till upplysningen.[22][23]

Romantiken

[redigera | redigera wikitext]

Konservatismen utkristalliserade sig som ideologi samtidigt som kulturströmningen romantiken ägde rum. Dessa två rörelser hade mycket gemensamt: båda var uttryck för motupplysningen och kom i hög grad att sammansmälta.[24][25][26] Det som kännetecknar den romantiska människan är att hon värderar konst, kultur och religion mycket högre än vetenskap och ekonomi, det vill säga att hon sätter kvalitativ andlighet över kvantitativ materialism. Många av konservatismens portalfigurer var renodlade romantiker. Chateaubriand introducerade den litterära romantiken i Frankrike med romanerna Atala (1801) och René (1802) samt författade det inflytelserika verket Génie du christianisme (1802) om kristendomens i hans ögon överlägsna skönhet.[27] Burke författade ett konstfilosofiskt verk om det Sköna och det Sublima, som inspirerade den förromantiska strömningen Sturm und Drang,[28] och han besatt också en unik förmåga att förvandla politisk diskurs till litterär konst.[29] Maistre excellerade i den sublima stilen och drev den romantiska förnuftskritiken till dramatiska ytterligheter.[30] G.W.F. Hegel – en annan av konservatismens portalfigurer[31] – är känd som romantikens främste filosof.[32]

Romantikerna blickade tillbaka på medeltiden.[33] De önskade en återgång till en andlig världsåskådning och de ansåg att det nya tidevarvets mekaniska rationalism fördummade människorna och förfulade tillvaron. De tidiga engelska romantikerna William Wordsworth, Samuel Taylor Coleridge och Robert Southey försvarade kyrkan och utpekade upplysningens kritik av kristendomen som den bakomliggande orsaken till franska revolutionens förföljelser av kristna.[34] Under den romantiska eran – 1800-talets första hälft – kunde en konservativ motreaktion kännas över hela Europa: kyrkan återfick mycket av sitt forna inflytande, folkkulturen blomstrade i många länder med kulturskapare som Bröderna Grimm och romantiker talade svärmiskt om en ny medeltid.[35][36]

Novalis (1772–1801) dedicerade romantiska hyllningsskrifter till såväl monarkin som påvedömet.

Romantikerna vände sig också emot revolutionens nivellerande egalitarism, som dekapiterade monarker och raserade kyrkor. Romantikens förgudning av det konstnärliga geniet kom att överföras till politisk konservatism, när romantikens profet Novalis dedicerade en filosofisk hyllningsskrift till Fredrik Vilhelm III av Preussen och Louise av Mecklenburg-Strelitz, i vilken monarken målades upp som det ouppnåeliga idealet, den blå blomman, som hela folket måste älska och låta sig inspireras av.[37] Novalis dedicerade också ett motsvarande verk till påven i Rom och siade om ett enat kristet Europa efter franska revolutionen och Napoleonkrigen.[37] Den medeltida traditionen av hjälteberättelser återupplivades av Tory:n Walter Scott med riddarromanen Ivanhoe (1820) – ett tema som har levat vidare hos konservativa tänkare såsom Thomas Carlyle och Jordan Peterson, vilka baserar sin etiska filosofi på gamla hjälteberättelser.[38][39] Samhället behöver monarker, gudar och hjältar, menade romantikerna, i stället för egalitarism.

Ståndssamhället

[redigera | redigera wikitext]
Illumination från 1200-talet. Det medeltida ståndssamhället bestod av präster, adel och bönder.

Det finns en folklig konservatism och en aristokratisk konservatism.[40][41] Dessa två traditioner representerades i äldre tider av bönderna respektive adeln och prästerskapet i det gamla ståndssamhället: bonden på sin gamla gård respektive adelsmannen på sin gamla herrgård och prästen på sin gamla prästgård – i kontrast till modern urbanisering. Vidare är det bondsk folkkultur respektive adlig och sakral finkultur – i kontrast till storstadens kommersiella masskultur med slit-och-slängmentalitet. Socialpsykologen Gustave Le Bon, i sitt inflytelserika verk Massans psykologi (1895), identifierade bönder och adel som naturliga, djupt rotade kollektiv i motsats till den moderna storstadens proletärer och kapitalister, vilka identifierades som artificiella, rotlösa kollektiv.

Folklig konservatism kommer till uttryck i folkkultur och fosterlandskärlek. Folkbegreppet är ett arv från romantiken, då folk över hela Europa odlade intressen i historia och upptäckte sina kulturella rötter. Den historiska skolan inom rättsfilosofin, med Friedrich Carl von Savigny i spetsen, utvecklade idén att varje nation har sin egen unika nationalkaraktär, varje folk sin egen unika folksjäl, som kommer till uttryck i språk, seder och traditioner.[42] Den romantiska konservatismens mest framstående exponent, Adam Müller von Nitterdorf, definierade ett folk som ”den upphöjda gemenskapen av en lång rad framfarna, nu levande och kommande släkten, som alla hör samman i ett stort innerligt förbund på liv och död”.[43]

Aristokratisk konservatism brukar hävda – realpolitiskt – att det finns en överhet i varje samhälle, oavsett dess formella anspråk. Joseph de Maistre hävdade att demokratin var ett sken: i själva verket existerade endast aristokratier (fåmansvälden) och monarkier (enmansvälden) – den reella makten är alltid koncentrerad till ett fåtal personer eller en enskild person.[44] Vilfredo Pareto, grundaren av sociologins elitteori, hävdade att folken alltid styrs av en elit.[45] Idén att överklassen bär ett socialt, kulturellt och politiskt ansvar för hela samhället (noblesse oblige) är också ett klassiskt kännetecken för aristokratisk konservatism.[46] Exempel på nationer som karakteriserats av explicit aristokratiska och elitistiska statsskick i modern tid är Junkerväldet i Preussen åren 1871–1918, Francisco Francos diktatur i Spanien åren 1938–1973 samt Storbritannien fram till reformerna på 90-talet.

Som abstrakt filosofi är konservatismen i huvudsak en skapelse av aristokrater, men som levande filosofi har den i många länder bred folklig förankring, i synnerhet bland invånare som lever på landsbygden eller i de mindre orterna, dit de ”progressiva” sätten att leva och tänka ofta har svårt att tränga in.[47][48] De mest framstående högerpolitikerna under 1900-talet tenderade att vara aristokrater, exempelvis Gustaf Mannerheim i Finland, António de Oliveira Salazar i Portugal, Charles de Gaulle i Frankrike, Margaret Thatcher i Storbritannien och Carl Bildt i Sverige. Modern konservatism förespråkar dock inte ett statiskt hierarkiskt ståndssamhälle utan tror på meritokrati och så kallad ståndscirkulation.[49][50][51]

Intellektuella utgångspunkter

[redigera | redigera wikitext]

Försiktighetsprincipen

[redigera | redigera wikitext]

Enligt en klassisk konservativ ståndpunkt är det svårt att bygga upp men lätt att riva ner.[52] Filosofen Roger Scruton uttryckte denna tanke på följande vis: ”Konservatismen börjar med ett sentiment som varje vuxen människa enkelt kan instämma i, att goda ting är enkla att förgöra, inte lika enkla att bygga upp.”[53] Därtill kommer att konservatismen är försiktig med att förändra gamla mönster på kort tid och respekterar det som har uthärdat tidens tand.

Kontextprincipen

[redigera | redigera wikitext]

Ett grundläggande antagande inom konservatismen är att människan är en social varelse, som får sin identitet genom att vara del av särskilda gemenskaper såsom en viss familj, ett visst samhälle och en viss kultursfär, vilket har kallats för kontextprincipen.[54] Sedan 1700-talet har det rått en intellektuell debatt mellan universell rationalism och kontextuell empirism.[55] De revolutionära upplysningsfilosoferna påstod sig företräda universella idéer, exempelvis Condorcet i Människosläktets andliga förkovran (1787) och Thomas Paine i Människans rättigheter (1791). Konservativa filosofer som Edmund Burke och Joseph de Maistre svarade med att hävda att uttryck som ”människosläktet” och ”människan” var tomma abstraktioner såvida de inte var förankrade i konkreta historiska kontexter.[56][57]

Subsidiaritetsprincipen

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Subsidiaritetsprincipen

Denna princip hävdar att beslut skall fattas så nära de direkt berörda som möjligt och på den nivå där kompetensen är störst.[58] Staten skall inte blanda sig i problem som kan lösas av kommunerna och kommunerna skall inte blanda sig i problem som kan lösas av civilsamhället, enligt denna princip. Den utvecklades inom den romersk-katolska socialläran och är en grundpelare inom kristdemokratisk samhällssyn.[59] Konservatismen omhuldar principen som ett sätt att undvika maktkoncentrationer i staten och i överstatliga organisationer som EU.[60] Visserligen var EU huvudsakligen en skapelse av de konservativa kristdemokraterna Konrad Adenauer, Alcide De Gasperi och Robert Schuman i sviterna av andra världskriget,[61] men många konservativa är i dag EU-skeptiska.[62]

Förvaltarskapstanken

[redigera | redigera wikitext]

Enligt konservatismen är varje människa en länk i en lång kedja som löper över generationerna.[63] Edmund Burke gav uttryck för denna tanke när han beskrev samhället som ”ett samarbete ej blott mellan de levande, utan också mellan de nu levande och de döda och dem som ännu ej kommit till världen”.[64] Tanken kommer också till uttryck inom grön konservatism[65] såsom när Margaret Thatcher sade: ”Vi konservativa är inte bara jordens vänner – vi är dess väktare och förvaltare för kommande generationer. Kärnan i Tory-filosofin och i miljöfrågan är densamma.”[66]

Organismtanken

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Organismtanken

Konservatismen anser att samhället utgör en komplex helhet, som är större än de enskilda personerna och vars separata delar (klasser, ständer o.s.v.) befinner sig i ett tillstånd av ömsesidigt beroende, vilket medför ömsesidiga förpliktelser.[67][68] Samhällets olika delar anses verka i samklang på samma sätt som kroppsdelarna i en organism. Monarkin och staten brukar uppfattas som samhällskroppens huvud – dess ledande statsorgan och enande vilja.[69] Kyrkan och dess religiösa etik jämförs ibland med hjärtat och syret.

Organismtanken tillämpades flitigt redan i medeltidens politiska filosofi, men den återupplivades under romantiken då filosofer uppfattade människan, naturen och samhället som besjälade helheter i motsats till upplysningens själlösa atomism.[70] Uppfattningen om samhället som en svårgreppbar organism har identifierats som grundtanken i Edmund Burkes politiska filosofi.[71] G.W.F. Hegel är en annan framstående konservativ filosof, som har anslutit sig till organismtanken.[72] Sveriges internationellt mest erkände statsvetare Rudolf Kjellén, som myntade begreppen folkhemmet, biopolitik och geopolitik, redogjorde för denna tanke i Staten som lifsform (1916).[73]

Ofullkomlighetstanken

[redigera | redigera wikitext]

Konservatismen anser att den enskilda människan är ofullkomlig och att hon föds med både en god och en ond sida.[74][52] Inom konservativ kristendom beskrivs denna ondska i termer av arvsynden. I sin kritik av Jean-Jacques Rousseaus teorier om det goda barnet och den ädle vilden, skriver Joseph de Maistre:

” Människan är omättlig i sin maktlystnad och oändlig i sina begär; alltid missnöjd med vad hon har, älskar hon blott vad hon inte har. Folk klagar på furstars despoti; de borde klaga på människans despoti. Vi är alla födda despoter, från den mest maktfullkomliga monark i Asien till barnet som kväver en fågel med sina händer för nöjet av att se att det existerar någonting som är svagare än det självt.[75] „

Därtill kommer att konservatismen tar avstånd från alla storskaliga projekt med mål att skapa utopier och perfekta samhällen, eftersom den mänskliga naturen anses omöjliggöra detta. Vidare menar konservatismen att erfarenheten har visat, med kommunismen och nationalsocialismen som avskräckande exempel från 1900-talet, att teoretiska utopier tenderar att generera dystopier i praktiken.[76]

Centrala begrepp

[redigera | redigera wikitext]

Auktoritet

[redigera | redigera wikitext]

Auktoritet är ett centralt begrepp inom konservatismen.[77] Konservativa filosofer brukar göra en distinktion mellan auktoritet och makt.[78] René Guénon talar om den andliga auktoriteten (visdom) respektive den världsliga makten (styrka) och redogör för deras traditionella företrädare: den första representeras av kyrkan, den andra av staten.[79] Tage Lindbom använder sig av romarnas motsatspar auctoritas och potestas, som följer samma mönster.[80] Danny Kruger definierar auktoritet som ”den icke-tvingande övertalning som verkar i en familj eller gemenskap”.[81] Jordan Peterson redogör för distinktionen på följande vis:

” Auktoritet är inte detsamma som makt och det är extremt kontraproduktivt, rentav farligt, att förväxla de två. När människor utövar makt över andra driver de dessa framför sig med tvång. De som vill utöva makt använder sig av hot om umbäranden eller bestraffningar så att deras underlydande har få val annat än att agera på ett sätt som går på tvärs mot deras personliga behov, önskemål och värderingar. När människor däremot utövar auktoritet är det något som görs i kraft av deras kompetens, en kompetens som spontant erkänns och uppskattas av andra och som normalt följs frivilligt, med en viss lättnad och med en känsla av att rättvisa skipas.[82] „

Konservatismen anser att samhällets traditionella auktoriteter spelar en avgörande roll i upprätthållandet av ordning och främjandet av harmonisk utveckling.[83] Den mest grundläggande form av auktoritet är den som föräldrar har över sina barn. Ett annat exempel är lärarens auktoritet över eleverna. En tredje form av auktoritet är den som religiösa ledare besitter. Auktoritet innebär ofta att de äldre, med sin längre erfarenhet och högre visdom, ger vägledning åt de yngre, vilka kan vara vårdslösa eller osäkra. På medeltiden var även vanliga yrken organiserade utifrån principen om auktoritet i ett system av mästare och lärlingar.

Kultur

[redigera | redigera wikitext]

Kultur är ett annat centralt begrepp inom konservatismen.[84] Konservativa filosofer, särskilt i Tyskland och Österrike, brukar göra en distinktion mellan kultur och civilisation.[85][86][87] Johann Gottfried Herder hävdar att kulturen får sin färg av den lokala miljön, medan civilisationen är universalistisk, internationalistisk och imperialistisk.[88] Ferdinand Tönnies ser kulturen som en levande organism och civilisationen som en mekanisk produkt.[89] Thomas Mann uppfattar kulturen som ”mörkare och mera romantisk” än den förnuftiga och upplysta civilisationen.[90] Oswald Spengler hävdar att kulturer upplever en kreativ blomstringstid för att sedan stelna i vetenskapliga civilisationer.[91] Peter Viereck kontrasterar den ”ytliga moderna civilisationen” med den ”djupa traditionella kulturen”.[92] Erik von Kuehnelt-Leddihn redogör för distinktionen på följande vis:

Illumination från 1500-talet av Jesu korsfästelse. Kristendomen har i hög grad format västerländsk kultur.
” ”Kultur” är summan av alla skapelser som representerar en personlig manifestation, exempelvis målning, poesi, religion, filosofi och humaniora. ”Civilisation” är opersonlig. Den är summan av alla försök att öka bekvämlighet eller praktisk ”nytta”. Badkar, tandläkarverktyg, järnvägar och trafikföreskrifter är alla skapelser av civilisation.

Medan civilisation är släthet, bekvämlighet och materiellt nöje, måste vi betrakta traditionell kristendom som någonting ”obekvämt”. I en komfortabel civilisation är det svårt att projicera in bilden av Kristus, hängande på korset med kroppen full av krampaktiga smärtor, handflatorna sönderslitna av de tunga spikarna, hårstråna fastklistrade vid skalpen av svett och koagulerat blod. Kultur är alltid magnifik.

Civilisation är geocentrisk bekvämlighet. Men kultur, som måste köpas genom bittert lidande (det finns varken konst eller helighet utan lidande), pekar alltid mot himlen. Och det moderna tidevarvet, som gör allt för att undvika lidande, kommer att vända ryggen mot himlen.[93]

„

Kultur och konservatism har haft ett fruktbart äktenskap sedan romantiken.[94] Exempel därpå är 1900-talets två mest välaktade poeter: W.B. Yeats var såväl irländsk nationalist som försvarare av traditionell europeisk överklass[95] och T.S. Eliot identifierade sig som ”litterär klassicist, politisk rojalist och troende anglo-katolik”.[96] Frankrikes mest framstående poet Charles Baudelaire betraktade sig som en spirituell lärjunge till Joseph de Maistre.[97] Den mest ansedde kompositören i modern tid, Igor Stravinskij, var klassicist, moralist och ortodox kristen.[98] Rysslands mest framstående författare Fjodor Dostojevskij varnade för nihilistisk modernism, stöttade tsardömet och predikade traditionell kristendom.[99] Skräcklitteraturens två mästare var anglofila amerikaner: Edgar Allan Poe hyllade Storbritannien för dess aristokratiska statsskick[100] och H.P. Lovecraft var en trogen Tory som utgav tidskriften The Conservative.[101] De två mest älskade fantasy-författarna C.S. Lewis och J.R.R. Tolkien var kristna traditionalister, vilka gav estetisk gestalt åt sina traditionella värderingar i Berättelsen om Narnia (1950–1956) och Sagan om ringen (1954–1955).[102] En av 1900-talets främsta konstnärer, Salvador Dalí, var rojalist, Franco-sympatisör samt god vän med påvarna Pius XII och Johannes XXIII.[103] Andra framstående traditionalister var Nobelpristagarna Knut Hamsun, Rudyard Kipling, André Gide, Thomas Mann och Aleksandr Solzjenitsyn.

Tradition

[redigera | redigera wikitext]

Ett tredje begrepp som är centralt inom konservatismen är tradition,[104] vilket enligt Nationalencyklopedin har två distinkta betydelser.[105]

  • Den första betydelsen är kulturell: ”fast etablerad sedvänja (inom en grupp) som yttrar sig i (regelbundet) återkommande händelser med i stort sett oförändrad utformning”. Som exempel nämns att gå i kyrkan på påskdagen och att fira jul med familjen.
  • Den andra betydelsen är religiös: ”tro eller uppfattning som överförts från generation till generation vanligen i många led; ofta med övernaturliga inslag och med tonvikt på själva (det muntliga) överförandet”. Som exempel nämns att Talmud är judisk tradition och att sånger kan bevaras genom tradition.

Konservatismens traditionalism kommer till uttryck i förfädersdyrkan. Författaren G.K. Chesterton skriver: ”Traditionen ger en röst åt våra förfäder. Det är de dödas demokrati. Traditionen vägrar att underkasta sig den lilla och arroganta oligarki av de som råkar finnas just här och nu.”[106] Statsmannen John Howard påstår att en konservativ person är någon som inte tror sig vara moraliskt överlägsen sina förfäder.[107]

Centrala institutioner

[redigera | redigera wikitext]

Etiken

[redigera | redigera wikitext]

Konservatismens tro på andliga värden kallas värdekonservatism och är ofta kopplad till kristendomen. Den värdekonservativa strömningen är särskilt stark inom katolicismen och kommer till uttryck i den romersk-katolska socialläran och dygdetiken. De gudomliga dygderna är tro, hopp och kärlek. De sju heliga dygderna och deras motsatser i de sju dödssynderna är följande:

  1. Ödmjukhet – humilitas (motsats till högmod)
  2. Generositet – liberalitas (motsats till girighet)
  3. Kyskhet – castitas (motsats till lusta)
  4. Medmänsklighet – humanitas (motsats till avund)
  5. Måttfullhet – temperantia (motsats till frosseri)
  6. Tålamod – patientia (motsats till vrede)
  7. Flit – industria (motsats till lättja)

Flera av USA:s ledande konservativa filosofer sätter etiken i centrum för sin samhällssyn. Russell Kirk skriver: ”Politiska problem är i grunden moraliska och religiösa problem.”[108] Pat Buchanan skriver att ”de djupaste samhällsproblemen är inte ekonomiska eller politiska, utan moraliska”.[109] William F. Buckley, Jr. hävdar att man visserligen inte behöver vara religiös som konservativ, men att det är omöjligt att tycka illa om religion som konservativ.[110]

Familjen

[redigera | redigera wikitext]
Det kungliga bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Äktenskapet är en traditionell samhällsinstitution.

Konservatismen motsätter sig både liberalismens atomistiska individualism och socialismens totalitära kollektivism.[111] I stället hävdar den att familjen är den grund på vilken allt socialt liv vilar.[112][113][114] Starka familjeband anses vara av högsta betydelse såväl för familjerna själva som för samhället i stort. ”Den konservative vet”, skriver Russell Kirk, ”att utan familjen kan inget av det väsentliga i vår kultur bevaras eller förbättras.”[115] Moderaternas tidigare partiledare Gösta Bohman sade: ”Utan familj, inget samhälle.”[116] Familjebegreppet används också i utvidgad bemärkelse: det förekommer att folket betraktas som en stor familj med monarken som landsfader eller att hela mänskligheten uppfattas som Guds barn. En av konservatismens portalfigurer, Louis de Bonald, ansåg att det traditionella hemmet utgör en monarki i miniatyr, där fadern och modern härskar som konung och drottning över barnen.[117] (Läs mer under familjen som statsmodell.)

Konservatismen håller moderskapet i helgd.[118][119][120] Därför är den kritiskt inställd till pornografi, promiskuitet och prostitution, som anses degraderande för kvinnorna, dåligt för barnen och destruktivt för samhällsordningen. I stället hyllar den normerandet av äktenskapet, som genom kyrkan upphöjs till en helig allians mellan kvinna och man, då paret svär varandra evig trohet. Att vara konservativ och traditionell, som man, anses i hög utsträckning handla om att respektera sin moder och vara lojal mot sin fru. Konservativ fosterlandskärlek brukar också använda en moderlig nationspersonifikation, exempelvis Moder Svea för Sverige.[121] Dessutom finns en nära relation till naturen – Moder Jord – inom grön konservatism, som har sina rötter i medeltiden, då befolkningen i form av bönder och adel levde i samklang med naturen, innan industrialiseringen och urbaniseringen hade fått sitt genombrott.[122]

Monarkin

[redigera | redigera wikitext]
Jungfru Marie kröning (1635) av Diego Velázquez. Jesus och Gud kröner Jungfru Maria till Himladrottningen i Himmelriket.

Konservativa personer som lever under ett monarkiskt statsskick brukar stötta monarkin och vara rojalister. Det finns, enligt Jakob E:son Söderbaum, tre skäl till detta ställningstagande.[123] Det första skälet är att monarkin står för social sammanhållning: ”Monarken representerar hela folket genom historien, inte bara en viss politisk intressegrupp.” Det andra skälet är att monarkin står för moralisk uppfostran: ”Monarken representerar också de högsta kulturella normerna och idealen, och utgör därigenom ett stående incitament för alla medborgare att vidareutveckla och förfina den egna kulturen.”

Det tredje skälet är att monarkin står för lag och ordning. Under 1900-talet, när monarkin hade förlorat sin ställning på olika håll i världen, inträffade många militära statskupper och socialistiska revolutioner, vilka ibland resulterade i totalitära stater såsom var fallet för Sovjetunionen, Nazityskland och Folkrepubliken Kina. Flera konservativa filosofer har hävdat att monarkin fungerar som garant för freden och friheten i ett samhälle – en trygg och traditionell överhet.[124]

Det finns nära samband mellan kristendomens monoteism och monarkin. På medeltiden ansågs det monarkiska statsskicket avspegla den kosmiska ordningen och det var kyrkan som legitimerade monarkins överhöghet utifrån principen om konungadömet av Guds nåde. Medeltidens mest prominente filosof, Thomas av Aquino, var exempelvis monarkist.[125] Inom katolicismen betraktas också Jesus och Jungfru Maria som monarker – Kristus Konungen och Himladrottningen, regenter över Himmelriket. Ett annat monarkiskt inslag inom katolska kyrkan är Påven, vilken syftar till att tjäna som Guds ställföreträdare på jorden.

Inre motsättningar

[redigera | redigera wikitext]

Protestantism och katolicism

[redigera | redigera wikitext]
Påve Franciskus (1936–) är högste ledare för katolska kyrkan sedan 13 mars 2013.

Konservatismens fader, Edmund Burke, var kluven i sin religiösa identitet. Hans fader var protestant, men hans moder var katolik.[126] Som anglo-irländare tillhörde han den protestantiska minoriteten på Irland, men han hyste sympatier för den katolska majoritetsbefolkningen och försvarade dem i parlamentet från brittisk imperialism.[127] Han var också hängiven försvarare av katolska kyrkan under franska revolutionen. Schismen mellan katoliker och protestanter hade stor påverkan på västerländsk politik från reformationen i början av 1500-talet ända fram till 1900-talet, då sekulära ideologier fick genomslag i många nationer, varigenom den religiösa schismen kom att avtaga kraftigt i betydelse. Protestantiska länder med stark konservativ tradition är Norge, Storbritannien och USA. Katolska länder med stark konservativ tradition är Irland, Italien, Kroatien, Polen, Ungern och Österrike.[128]

Särskilt katolska kvinnor har tenderat att luta åt konservatism genom historien. I katolska länder var vänstern ofta fientligt inställd till införandet av kvinnlig rösträtt, eftersom de var övertygade om att en majoritet av kvinnorna, med sin kristna tro och sina traditionella familjevärderingar, skulle rösta ”fel”.[129] I Portugal grep vänstern makten i oktoberrevolutionen år 1910 och avvisade kvinnlig rösträtt i över 15 år, men så fort den ultrakonservative prästen och aristokraten António de Oliveira Salazar kom till makten år 1932 genomdrevs de första reformerna för att utvidga kvinnornas politiska inflytande.[130] Frankrikes vänsterliberale president åren 1906–1909 och 1917–1920, Georges Clemenceau, varnade för att kvinnlig rösträtt skulle innebära ”en återgång till medeltiden” och ville i stället bedriva politik utifrån revolutionens sexistiska princip av broderskap, medan högerextrema grupperingar såsom Action Française och Croix-de-Feu förespråkade kvinnlig rösträtt på sitt politiska program.[131] Slutligen var det generalen och aristokraten Charles de Gaulle som introducerade kvinnlig rösträtt i Frankrike, vilket var en anledning till att högerkonservativa partier dominerade fransk politik under efterkrigstiden.[132] Italienska kvinnor röstade kontinuerligt på det kristdemokratiska partiet Democrazia Cristiana, som regerade i 47 av 52 år.[133] Politikern Giorgia Meloni blev Italiens första kvinnliga premiärminister och yttrade i ett uppmärksammat tal: ”Jag är kvinna, jag är moder, jag är italienare och jag är kristen.”[134] Det var dock en allmän trend under hela 1900-talet i hela icke-kommunistiska Västeuropa, även i protestantiska länder, att kvinnor röstade på högerkonservativa partier i högre utsträckning än män – en tendens som kom att vända på 2000-talet, när europeiska män började rösta på högerkonservativa partier i en aldrig tidigare skådad omfattning.[135][136][137]

Liberal- och socialkonservatism

[redigera | redigera wikitext]
Benjamin Disraeli (1804–1881) var anfadern till den socialkonservativa rörelsen one-nation conservatism.
Margaret Thatcher (1925–2013) och Ronald Reagan (1911–2004) var båda liberalkonservativa ledare.

Inom konservatismen råder oenighet om vilka principer som bör betonas. Den huvudsakliga skiljelinjen står mellan den anglosaxiska traditionen (som lutar åt liberalkonservatism) och den kontinentala traditionen (som lutar åt socialkonservatism).[138] De två främsta representanterna för liberalkonservatism i modern tid var Margaret Thatcher och Ronald Reagan.[139] Hon ledde Konservativa partiet som Storbritanniens premiärminister åren 1979–1990 samtidigt som han ledde Republikanska partiet som USA:s president åren 1981–1989.

Den stora skillnaden mellan de två traditionerna ligger i synen på staten, där den anglosaxiska konservatismen är skeptiskt inställd, medan den kontinentala bejakar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés). På samma sätt är liberalkonservativa ofta kritiska mot statliga välfärdssystem, medan socialkonservativa ser dem som nödvändiga för att undvika social misär och klassplittring.[140] Den socialkonservativa välfärdsstaten skiljer sig dock från socialismens välfärdsstat och är främst, om inte uteslutande, inriktad på att hjälpa de sjuka, de svaga och de gamla.[141]

Den tyske socialkonservative statsmannen Otto von Bismarck grundade världens första välfärdsstat i syfte att stärka medborgarnas lojalitet till kejsaren och imperiet.[142] Bismarck motsvarades i Storbritannien av Benjamin Disraeli, som gav upphov till den socialkonservativa strömning i nationen som kallas one-nation conservatism.[143] De socialkonservativa ideologerna Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg utvecklade idén om Folkhemmet i Sverige, även om den upptogs av Socialdemokraterna vilka sedan gjorde den populär bland svenskar i allmänhet.[144][145][146] På 2000-talet är det Sverigedemokraterna som håller fast vid idén om ett folkhem; exempelvis har partiets ledare Jimmie Åkesson författat en bok som heter Det moderna folkhemmet (2018) i vilken han redogör för sin socialkonservativa framtidsvision och betraktar sitt parti som den naturliga arvtagaren till det gamla folkhemmet under Per Albin Hansson.[147]

Konservatism i Sverige

[redigera | redigera wikitext]

Filosofi

[redigera | redigera wikitext]
Erik Gustaf Geijer (1783–1847), verksam inom disciplinerna filosofi, historia, retorik, poesi och musik.
Christopher Jacob Boström (1797–1866), ofta benämnd med den ärevördiga titeln ”Sveriges Platon”.

Sveriges två främsta filosofer i konservatismens begynnelse var värmlänningen Erik Gustaf Geijer och uppsaliensaren Christopher Jacob Boström; de var också två av Sveriges främsta representanter för romantiken, som blomstrade vid denna tid.[148][149] Hans Järta var en samtida rättsfilosof, som har benämnts ”Sveriges Burke”.[150] Kring sekelskiftet 1900, då det blåste nationalistiska vindar över Europa, var Teodor Holmberg och Rudolf Kjellén två av de främsta socialkonservativa teoretikerna i Sverige: exempelvis var det de som utvecklade idén om det svenska folkhemmet.[144][145][146] Nobelpristagaren Verner von Heidenstam var en framstående samtida nationalromantisk ideolog, verkande i samma anda.[151] Andra konservativa intellektuella innefattar historikern Harald Hjärne och filosofen Vitalis Norström.[152]

Vid mitten av 1900-talet var Sverige fortfarande en relativt konservativ nation: exempelvis fanns det många kristna och nationalromantiska inslag i skolan med sjungande av religiösa psalmer och läsande av patriotiska dikter.[153] Men under 1900-talets andra hälft, då socialdemokratin konsoliderade sin makt och nyliberalismen gjorde sitt intåg, kom konservatismen att förlora mark som politisk ideologi och föra en alltmer undanskymd tillvaro. Det fanns dock de som höll den filosofiska traditionen vid liv under denna tid.[154] Moderaten Gunnar Unger utgav den konservativa debatt-antologin Kämpande konservatism (1971) i vilken Gösta Bohman medverkade.[155] Katoliken Sven Stolpe var en av Sveriges stora kulturpersonligheter och skrev böcker om bland annat Drottning Kristina och den svenska romantiken. Tankesmedjan Konservativt idéforum tog intryck av nykonservatismen i USA och var verksam åren 1971–1983. Religionsfilosofen Tage Lindbom representerade Traditionella skolan och introducerade den tidlösa visheten för en svensk publik med fokus på konservatismens esoteriska dimension.[156] Sociologen Hans L. Zetterberg lanserade en inflytelserik teori om samhällets olika sfärer.[157] Greve Magnus Stenbock författade ett uppmärksammat verk om traditionella värderingar och figurerade i flera dokumentärer.[158]

Det var emellertid inte förrän på 2010-talet som svensk konservatism på riktigt upplevde en renässans, vilket sammanhängde med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Kring år 2020 publicerades många svenska böcker inom ämnesområdet konservatism.[159] Bland nu levande svenska konservativa intellektuella återfinns etnologen Karl-Olov Arnstberg, idéhistorikern Svante Nordin, teologen Christian Braw, statsvetaren Emil Uddhammar, filosofen Roland Poirier Martinsson, folklivsforskaren Dan Korn, författaren Johan Hakelius, idéhistorikern Johan Sundeen, etikern Ann Heberlein, kyrkohistorikern Joel Halldorf och kulturprofilen Lars Anders Johansson.

Politik

[redigera | redigera wikitext]
Ebba Busch (1987–) är sedan 2015 ledare för det värdekonservativa partiet Kristdemokraterna.
Jimmie Åkesson (1979–) är sedan 2005 ledare för det socialkonservativa partiet Sverigedemokraterna.

I Sverige finns två uttalat konservativa riksdagspartier, nämligen Moderata samlingspartiet och Sverigedemokraterna. Det som skiljer dem åt är deras inriktning. Moderaterna företräder officiellt en liberalkonservativ linje[160] medan Sverigedemokraterna profilerar sig som ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn.[161] Moderaternas liberalkonservatism är mera aristokratisk och partiet har haft flera ledare med adliga anor, exempelvis Ulf Adelsohn och Carl Bildt. Sverigedemokraternas socialkonservatism är mera folklig och partiet har stort stöd på landsbygden och i småstäderna.[162]

Kristdemokraterna och framför allt dess ungdomsförbund KDU företräder vanligen också tydligt konservatismen,[163][164] även om partiet inte är uttalat konservativt utan definierar sig som just kristdemokratiskt.[165][166] Kristdemokratin som filosofisk inriktning är emellertid genomsyrad av konservativa värderingar[167] och Kristdemokraterna har identifierats som Sveriges mest ideologiskt konservativa parti.[168]

Det finns även nya politiska partier med konservativa förtecken. Medborgerlig samling (Med), som bildades år 2014, kombinerar ”en liberal syn på individens rättigheter och den ekonomiska politiken” med ”en konservativ syn på samhället, kulturen och långsiktig hållbarhet”.[169] Alternativ för Sverige (AfS), som bildades år 2018, företräder en nationalkonservativ politik, vilket innefattar en rad disciplinära åtgärder såsom repatriering av obehöriga invandrare, skärpta straff för brottslingar och återinförande av ämbetsansvaret.[170] Av de partier som hamnade utanför riksdagen i valet 2018 blev Med och AfS två av de tre största.[171] Idéhistorikern Svante Nordin och andra har även hävdat att Miljöpartiet företräder en form av grön konservatism.[172][173][7]

Det har funnits konservativa inslag i andra partier tidigare i Sveriges historia. De tidiga Socialdemokraterna inkorporerade flera socialkonservativa element i sin politik, vilket har anförts som en förklaring till partiets förmåga att konkurrera ut den mera traditionella konservatismen,[174][172] men det finns fortfarande vissa konservativa spår i Socialdemokraterna såsom dess starka band till Svenska kyrkan.[175] Centerpartiet brukade företräda konservativa ståndpunkter och värderingar, som en naturlig del av att vara landets traditionella bondeparti, med inslag av protektionism, patriotism och grön konservatism, men det har övergivit dessa efterhand och definierar sig sedan år 2013 som ett socialliberalt parti.[176] Ny demokrati kombinerade nyliberala element (sänkta skatter) med konservativa element (lag och ordning samt mera restriktiv migrationspolitik) och var representerat i Sveriges riksdag åren 1991–1994.[177]

Övrigt

[redigera | redigera wikitext]

Det finns två stora studentföreningar i Sverige vilka företräder den konservativa filosofin och verkar för spridandet av dess idéer. Föreningen Heimdal bildades år 1891 i Uppsala och var under många år Sveriges största politiska studentförening.[178] Denna status åtnjuts i dag av Konservativa Förbundet, som bildades år 2011.[179]

Tankesmedjan Oikos, som bildades år 2020 av Mattias Karlsson (SD), har en konservativ prägel och i dess förtroenderåd sitter bland annat statsvetaren Asle Toje, folklivsforskaren Dan Korn och krönikören Malcom Kyeyune.[180] Två kristna tankesmedjor, vilka ligger konservatismens idéer nära, är Civitas och Claphaminstitutet. Flera författare på den högerliberala tankesmedjan Timbro har argumenterat för ståndpunkten att konservatism kan förenas med klassisk liberalism.[181][182][183][184]

Det finns fem tidningar i Sverige med liberalkonservativ profil: dagstidningen Svenska Dagbladet, tidskrifterna Svensk Tidskrift och Axess Magasin samt nättidningarna Nyheter Idag och Bulletin. Tidningarna Dagen och Världen idag har en konservativt kristen och värdekonservativ profil. Nya Wermlands-Tidningen är en stor landsortstidning i Mellansverige med konservativ profil. Barometern O-T och Smålandsposten är två småländska tidningar med konservativ profil. Sverigedemokraterna ger ut den socialkonservativa tidningen Samtiden och står för YouTube-kanalen Riks, som har över 96 000 prenumeranter och 78 miljoner visningar.[185]

Rojalistiska föreningen är en riksomfattande, ideell sammanslutning med målsättning att vidmakthålla och stärka den konstitutionella monarkin i Sverige.[186]

Psykologi

[redigera | redigera wikitext]

Femfaktorteorin

[redigera | redigera wikitext]

Femfaktorteorin – den mest vedertagna personlighetsteorin – kartlägger individers personlighet utifrån fem faktorer, nämligen Öppenhet, Samvetsgrannhet, Extraversion, Tillmötesgående och Neuroticism.[187] Flera studier har kommit fram till att individer med höga poäng i Samvetsgrannhet tenderar att inta en högerorienterad politisk position.[188][189][190]

Det finns sex olika aspekter av Samvetsgrannhet.[191] Tre aspekter brukar sammanfattas som "Industriousness":

  • Duglighet: Ambition att vara kunnig och kompetent.
  • Prestationssträvan: Vilja att göra bra ifrån sig.
  • Självdisciplin: Förmåga att sätta igång med och slutföra uppgifter.

Tre andra aspekter brukar sammanfattas som "Orderliness":

  • Ordningsamhet: Behov av att vara organiserad och metodisk.
  • Pliktkänsla: Noggrannhet med att rätta sig efter etiska och moraliska principer och åtaganden.
  • Förtänksamhet: Behov att tänka sig för, innan man fattar beslut.

Det är framför allt de senare tre aspekterna för "Orderliness" som förutspår konservativ politisk identifikation. Kvinnor tenderar att ranka högre på dessa tre aspekter, medan män tenderar att ranka högre på de tidigare tre aspekterna.[192] Individer som rankar extremt högt på "Industriousness" tenderar att vara arbetsnarkomaner, medan individer som rankar extremt högt på "Orderliness" tenderar att vara perfektionister.[193]

Moralfundamentsteorin

[redigera | redigera wikitext]

Inom moralpsykologin har socialpsykologerna Jonathan Haidt et al. utvecklat moralfundamentsteorin. Den går ut på att olika uppsättningar ”moraliska fundament” leder människor till att nå olika ståndpunkter. Teorin har använts för att förklara människors ideologiska hemvist samt missförstånd mellan politiska motståndare.

Forskningen har visat att konservativa tillämpar en större rad moraliska fundament än vad socialister och socialliberaler gör.[194] Det innebär att konservativa förstår sina meningsmotståndares moraliska fundament, medan dessa själva kan vara helt oförstående inför hur konservativa resonerar. Socialister och socialliberaler kan därför uppfatta moraliskt baserade konservativa ståndpunkter som om de vore grundade i något annat – i bästa fall självintresse, i värsta fall ondska.[195]

De två lägren rankar ungefär lika högt på fundamenten Omsorg och Rättvisa. Sedan finns det tre hela fundament som konservativa rankar högt på, men som socialister och socialliberaler rankar lågt på, nämligen Lojalitet, Auktoritet och Helighet.[196] I The Righteous Mind (2012) hävdar Haidt, som själv är socialliberal, att dessa gruppbetonade moraliska fundament är viktiga för samhällets överlevnad och utveckling samt att frånvaron av dem leder till samhällsupplösning.[197]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Hamilton, Andy (2020). ”The Nature of Conservatism”. i Edward N. Zalta. Conservatism. Metaphysics Research Lab, Stanford University. https://plato.stanford.edu/archives/spr2020/entries/conservatism/. Läst 5 december 2021 
  2. ^ Sundeen, Johan (2012). ”Idéer med rötter hos Edmund Burke”. Reflektioner från periferin : böcker, bildning och idédebatt. Borås tidning. sid. 97–98. ISBN 978-91-976591-4-7. https://www.worldcat.org/oclc/939757638. Läst 24 februari 2023 
  3. ^ Hazony, Yoram (2022). Conservatism : A Rediscovery. sid. 111–118. ISBN 978-1-80075-234-4. https://www.worldcat.org/oclc/1346946273. Läst 9 november 2022 
  4. ^ Scruton, Roger (2006). A Political Philosophy. sid. ix. ISBN 1-4729-6522-1. http://worldcat.org/oclc/1040616957. Läst 5 december 2021 
  5. ^ Haidt, Jonathan (2013). The Righteous Mind : Why Good People Are Divided by Politics and Religion. Penguin Books. sid. 164. https://search.worldcat.org/title/824724975. Läst 5 december 2021 
  6. ^ Pettersson, Simon O. (2017). Svenska konservativa profiler. sid. 13. ISBN 978-91-983713-1-4. https://www.worldcat.org/oclc/1037859989. Läst 18 juni 2021 
  7. ^ [a b] Hedengren, Uriel (2006). Politiska idéer: drömmen om det perfekta samhället. Natur & Kultur. sid. 42. ISBN 978-91-27-75362-4. Läst 3 februari 2024 
  8. ^ Cecil, Lord Hugh (1913). Konservatismen. Tiden. sid. 42–43. Läst 9 december 2021 
  9. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 21. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2021 
  10. ^ Dennis O'Keeffe; John Meadowcroft (2009). Edmund Burke. Continuum. sid. 93. ISBN 978-0826429780. https://books.google.com/books?id=YVO9QuYUGwwC&pg=PA93 
  11. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 138. ISBN 978-91-7765-497-1. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 9 november 2022 
  12. ^ Norman, Jesse (2013). Edmund Burke : Philosopher, Politician, Prophet. ISBN 978-0-00-748962-6. https://www.worldcat.org/oclc/825557330. Läst 18 december 2021 
  13. ^ Bryld, Claus (2020). Edmund Burke : konservatismens profet. ISBN 978-91-7703-220-5. https://www.worldcat.org/oclc/1155495918. Läst 9 december 2021 
  14. ^ Fawcett, Edmund (2020). Conservatism : The Fight for a Tradition. Princeton University Press. sid. 3–18. ISBN 978-0-691-20777-3. http://dx.doi.org/10.1515/9780691207773. Läst 29 december 2021 
  15. ^ Aronson, Torbjörn. ”Reaktion mot revolutionen skapade politiska idéer”. www.varldenidag.se. https://www.varldenidag.se/kulturserie/reaktion-mot-revolutionen-skapade-politiska-ideer/repubp!EIqM5jE0aPNvPtz6Eh4RkQ/. Läst 12 december 2021. 
  16. ^ Bertrin, Georges Michel. ”Joseph-Marie, Comte de Maistre”. Catholic Encyclopedia Volume 9. https://en.wikisource.org/wiki/Catholic_Encyclopedia_(1913)/Joseph-Marie,_Comte_de_Maistre. Läst 7 december 2021. 
  17. ^ Lebrun, Richard (2001). ”Joseph de Maistre and Edmund Burke: A Comparison”. Joseph de Maistre’s Life, Thought, and Influence. sid. 153–172. ISBN 978-0-7735-6977-5. https://www.worldcat.org/oclc/181843918. Läst 2 augusti 2022 
  18. ^ Lindbom, Tage (1979:1). ”Joseph de Maistre”. Jakobs stege (Coeckelberghs): sid. 51–52. 
  19. ^ Lebrun, Richard A. (1969). "Joseph de Maistre, Cassandra of Science," French Historical Studies, Vol. 6(2), s. 214–231.
  20. ^ Berlin, Isaiah (2009). ”Introduction”. i de Maistre, Joseph. Considerations on France. Cambridge University Press. sid. xvii–xxx. http://dx.doi.org/10.1017/cbo9781139170758.006. Läst 4 december 2021 
  21. ^ Armenteros, Carolina (2010). The New Enfant du Siècle : Joseph de Maistre as a Writer. sid. 97, 102–106 och 109. ISBN 978-1-907548-00-0. http://worldcat.org/oclc/845004043. Läst 26 november 2021 
  22. ^ Enegren, Johan. ”Revolutionens fiende”. Axess. https://www.axess.se/artiklar/revolutionens-fiende/. Läst 12 december 2021. 
  23. ^ Berlin, Isaiah (2009). ”Introduction”. i de Maistre, Joseph. Considerations on France. Cambridge University Press. sid. xxxii. http://dx.doi.org/10.1017/cbo9781139170758.006. Läst 4 december 2021 
  24. ^ Tingsten, Herbert (1966). ”De kontrarevolutionära idéerna i Tyskland”. De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 42–73. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 29 december 2021 
  25. ^ Strzelewicz, Willy (2001). ”Konservatismen och romantiken”. De mänskliga rättigheternas historia. Ordfront. sid. 164–173. ISBN 91-7324-806-1. https://www.worldcat.org/oclc/185834215. Läst 2 augusti 2022 
  26. ^ Malnes, Raino (2006). ”Den politiska romantiken: tradition och tillhörighet”. De politiska idéernas historia. Studentlitteratur. sid. 149–171. ISBN 978-91-44-03779-0. Läst 10 oktober 2024 
  27. ^ Tigerstedt, E.N., red (1970). ”Chateaubriand”. Bonniers allmänna litteraturhistoria: Romantiken. Bonnier. sid. 261–272. OCLC 1141183556. http://worldcat.org/oclc/1141183556. Läst 2 augusti 2022 
  28. ^ Dahl, Per & Ljungberg, Carl Johan (1990). Förnuft och inlevelse : Burke mellan upplysning och romantik. Timbro. sid. 29. ISBN 91-7566-201-9. http://worldcat.org/oclc/473635507. Läst 22 januari 2022 
  29. ^ Leff, Michael & Sachs, Andrew (1990). ”Words the Most Like Things: Iconicity and the Rhetorical Text”. Western Journal of Speech Communication: sid. 269. https://cpb-us-e1.wpmucdn.com/blog.umd.edu/dist/6/47/files/2012/08/Leff-and-Sachs1.pdf. 
  30. ^ George Bertrin (1913). ”Joseph-Marie, Comte de Maistre”. Catholic Encyclopedia (9). https://en.wikisource.org/wiki/Catholic_Encyclopedia_(1913)/Joseph-Marie,_Comte_de_Maistre. 
  31. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). ”Hegel formulerade den konservativa filosofins byggstenar”. Modern konservatism. sid. 146–177. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 19 oktober 2022 
  32. ^ Leander, Folke (1944). Nya synpunkter på romantiken. sid. 57 
  33. ^ Schimanski, Folke (16 mars 2001). ”Romantiken – en flykt in i en annan värld”. Popularhistoria.se. https://popularhistoria.se/samhalle/flykt-in-i-en-annan-varld. Läst 19 oktober 2021. 
  34. ^ Gilmartin, Kevin (2010). Writing Against Revolution: Literary Conservatism in Britain, 1790–1832. Cambridge studies in Romanticism. Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-14219-9. Läst 3 februari 2024 
  35. ^ Magnus Nyman (1 mars 2021). ”Bland medeltidsälskande utopister”. Signum. https://signum.se/artikelarkiv/bland-medeltidsalskande-utopister/. Läst 15 december 2022. 
  36. ^ von Kuehnelt-Leddihn, Erik (2007) [1943]. The Menace of the Herd; or, Procrustes at Large. Ludwig von Mises Institute. sid. 124. http://worldcat.org/oclc/733805752. Läst 24 februari 2023 
  37. ^ [a b] Tingsten, Herbert, (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 44. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 16 november 2021 
  38. ^ ”konservatism - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/konservatism. Läst 9 november 2022. 
  39. ^ ”Joel Halldorf om Jordan B Peterson och 12 rules for life”. www.expressen.se. https://www.expressen.se/kultur/ide/han-uppfostrar-en-curlad-generation/. Läst 9 november 2022. 
  40. ^ Axén, Björn (21 januari 2014). ”Två typer av konservatism och deras koppling till ideologier”. Björn Axén. https://bjornaxen.wordpress.com/2014/01/22/tva-typer-av-konservatism-och-deras-koppling-till-ideologier/. Läst 19 oktober 2022. 
  41. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 69. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 19 oktober 2022 
  42. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 52–55. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2022 
  43. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 48. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2022 
  44. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 34. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 12 augusti 2023 
  45. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 upplaga). Studentlitteratur. sid. 105–106. ISBN 91-44-03956-5. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 12 augusti 2023 
  46. ^ Förars, Joakim. ”Det konservativa blockets ideologi”. kvartal.se. https://kvartal.se/artiklar/det-konservativa-blockets-ideologi/. Läst 19 oktober 2022. 
  47. ^ Rachman, Gideon (30 July 2018). ”Urban-rural splits have become the great global divider”. The Financial Times. https://www.ft.com/content/e05cde76-93d6-11e8-b747-fb1e803ee64e. 
  48. ^ ”Urban-rural chasm defines new political divide in the West”. AP NEWS. 18 December 2018. https://apnews.com/article/9fb75e419b374570a8e0744ee7a11753. 
  49. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 26–27. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 18 december 2021 
  50. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 upplaga). Studentlitteratur. sid. 47. ISBN 91-44-03956-5. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 18 december 2021 
  51. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 280. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 18 december 2021 
  52. ^ [a b] Olsson, Stefan (2011). Handbok i konservatism. Atlantis. sid. 27–37. ISBN 978-91-7353-446-8. http://worldcat.org/oclc/844939059. Läst 19 oktober 2022 
  53. ^ Kärkkäinen, Catarina (2022). Liberal och konservativ gemenskap – ett försvarstal. sid. 16. ISBN 978-91-7703-307-3. http://worldcat.org/oclc/1313060664. Läst 19 oktober 2022 
  54. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 187. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 20 december 2021 
  55. ^ Hazony, Yoram (2022). Conservatism : A Rediscovery. sid. 105–110. ISBN 978-1-80075-234-4. https://www.worldcat.org/oclc/1346946273. Läst 3 maj 2023 
  56. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 179. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 20 december 2021 
  57. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 32–33. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2022 
  58. ^ ”subsidiaritetsprincip - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/subsidiaritetsprincip. Läst 20 december 2021. 
  59. ^ ”subsidiaritetsprincipen - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/subsidiaritetsprincipen. Läst 20 december 2021. 
  60. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 216. ISBN 978-91-7765-497-1. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  61. ^ Dike, Bengt Olof. ”De konservativa byggde dagens Europa”. https://www.opulens.se/opinion/debatt/de-konservativa-byggde-dagens-europa/. Läst 2 augusti 2022. 
  62. ^ Treib, Oliver (2014-07-22). ”The voter says no, but nobody listens: causes and consequences of the Eurosceptic vote in the 2014 European elections”. Journal of European Public Policy 21 (10). http://dx.doi.org/10.1080/13501763.2014.941534. Läst 9 november 2022. 
  63. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 82 och 185. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 20 december 2021 
  64. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 22. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2021 
  65. ^ Olsson, Stefan (2011). Handbok i konservatism. Atlantis. sid. 24. ISBN 978-91-7353-446-8. http://worldcat.org/oclc/844939059. Läst 19 oktober 2022 
  66. ^ Bright Blue. ”About”. Energy and environment. Arkiverad från originalet den 5 januari 2022. https://web.archive.org/web/20220105095603/http://green.brightblue.org.uk/project-1. Läst 6 januari 2022. 
  67. ^ Söderbaum, Jakob E:son. ”Konservatismens organiska samhällsanalys”. bulletin.nu. https://bulletin.nu/debatt-konservatismens-organiska-samhallsanalys. Läst 12 augusti 2023. 
  68. ^ Quinton, Anthony (1978). The Politics of Imperfection. Faber and Faber. sid. 16. ISBN 0-571-11285-4. http://worldcat.org/oclc/780449912. Läst 24 februari 2023 
  69. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 uppl.). Studentlitteratur. sid. 41. ISBN 91-44-03956-5. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 3 februari 2024 
  70. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 42–43. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2022 
  71. ^ Cecil, Lord Hugh (1913). Konservatismen. Tiden. sid. 54. Läst 9 december 2021 
  72. ^ Reflections on conservatism. Cambridge Scholars. 2011. sid. 111. ISBN 978-1-4438-3395-0. https://www.worldcat.org/oclc/829713938. Läst 14 september 2021 
  73. ^ Abrahamsson, Christian. ”Den organiska statsteorin”. Radikalkonservatismens rötter – Rudolf Kjellén och 1914 års idéer. sid. 43–56. ISBN 978-91-7703-243-4. http://worldcat.org/oclc/1241263181. Läst 9 november 2022 
  74. ^ Åkerman, Daniel (2022). Kan liberalism och konservatism förenas?. sid. 14–15. ISBN 978-91-7703-306-6. http://worldcat.org/oclc/1313064799. Läst 19 oktober 2022 
  75. ^ Kärkkäinen, Catarina. Liberal och konservativ gemenskap – ett försvarstal. sid. 42. ISBN 978-91-7703-307-3. http://worldcat.org/oclc/1313060664. Läst 19 oktober 2022 
  76. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 51. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 6 januari 2022 
  77. ^ Giubilei, Francesco (2019). The History of European Conservative Thought. sid. 18–19. ISBN 1-62157-909-3. https://www.worldcat.org/oclc/1076721952. Läst 27 november 2022 
  78. ^ Ashford, Nigel; Davies, Stephen (2011). A Dictionary of Conservative and Libertarian Thought. Routledge Revivals. sid. 14–17. ISBN 978-0-415-67046-3 
  79. ^ Guénon, René (2001) [1929]. Spiritual Authority and Temporal Power. Sophia Perennis. sid. 7, 15. ISBN 0-900588-46-2. https://www.worldcat.org/oclc/45957966. Läst 26 april 2021 
  80. ^ Lindström, Martin (2022). Tage Lindbom och konservatismen. sid. 68–71 och 127. ISBN 978-91-7765-707-1. https://www.worldcat.org/oclc/1344169516. Läst 27 november 2022 
  81. ^ Kruger, Danny (2007). On Fraternity: Politics beyond Liberty and Equality. Institute for the Study of Civil Society. sid. 13. ISBN 978-1-903386-57-6. Läst 12 augusti 2023 
  82. ^ Peterson, Jordan (2021). Bortom ordning : 12 nya livsregler. Mondial. sid. 25. ISBN 978-91-8002-067-1. http://worldcat.org/oclc/1240386923. Läst 12 december 2021 
  83. ^ Heywood, Andrew (2017). Political Ideologies: An Introduction. Palgrave Macmillan. sid. 72. ISBN 978-1-137-60604-4. https://books.google.com/books?id=esobMQAACAAJ 
  84. ^ Söderbaum, Jakob E:son. ”Den värdefulla kulturen och miljön”. Modern konservatism. sid. 230–252. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 10 augusti 2022 
  85. ^ Abrahamsson, Christian. Radikalkonservatismens rötter – Rudolf Kjellén och 1914 års idéer. sid. 57–58. ISBN 978-91-7703-243-4. http://worldcat.org/oclc/1241263181. Läst 9 november 2022 
  86. ^ Nordin, Svante (2016). Filosoferna : den moderna världens födelse och det västerlandska tänkandet. Natur & Kultur. sid. 262. ISBN 978-91-27-14699-0. https://www.worldcat.org/oclc/985104734. Läst 3 maj 2023 
  87. ^ Scruton, Roger (2009). Kultur räknas : tro och känsla i en belägrad värld. sid. 32–33. ISBN 9789173532907 
  88. ^ Hesiod (26 maj 2020). ”Johann Gottfried von Herder’s Philosophy of “Kultur””. Discourses on Minerva. https://minervawisdom.com/2020/05/26/johann-gottfried-von-herders-philosophy-of-kultur/. Läst 27 november 2022. 
  89. ^ Ferrara, Alessandro. ”Culture-Civilisation”. Reset DOC. https://www.resetdoc.org/intercultural-lexicon/culture-civilisation/. Läst 24 februari 2023. 
  90. ^ Beha, Christopher (17 september 2021). ”Thomas Mann on the Artist vs. the State”. The New York Times. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/2021/09/17/books/review/reflections-of-a-nonpolitical-man-thomas-mann.html. Läst 27 november 2022. 
  91. ^ Scruton, Roger. Kultur räknas: tro och känsla i en belägrad värld. Atlantis. sid. 21. ISBN 9789173532907. https://search.worldcat.org/title/938707037 
  92. ^ Viereck, Peter (1942). ”Kultur och civilisation”. Nazismens rötter. sid. 11–15. OCLC 719178457. http://worldcat.org/oclc/719178457. Läst 10 augusti 2022 
  93. ^ von Kuehnelt-Leddihn, Erik (2007) [1943]. The Menace of the Herd; or, Procrustes at Large. Ludwig von Mises Institute. sid. 36–37. OCLC 733805752. http://worldcat.org/oclc/733805752. Läst 7 augusti 2021 
  94. ^ Isaksen, Torbjørn Røe & Syse, Henrik (2011). Konservatisme. Universitetsforlaget. sid. 7–32. ISBN 82-15-01653-7 
  95. ^ Cohen, Adam (12 februari 2007). ”Opinion | What W. B. Yeats’s ‘Second Coming’ Really Says About the Iraq War”. The New York Times. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/2007/02/12/opinion/12mon4.html. Läst 9 november 2022. 
  96. ^ ”Den fulländade kritikern är själv diktare |”. Svenska Dagbladet. 4 april 2002. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/a/cb16acc9-4a54-3f4b-be12-fd26c469dcb3/den-fullandade-kritikern-ar-sjalv-diktare. Läst 9 november 2022. 
  97. ^ Alphonsus, Mère Mary (1942). "The Influence of Joseph de Maistre on Baudelaire: 'De Maistre et Edgar Poe m'ont appris à Raisonner' ".
  98. ^ Michael De Sapio (30 juni 2018). ”The Moral Conservatism of Igor Stravinsky”. The Imaginative Conservative. https://theimaginativeconservative.org/2018/06/moral-conservatism-igor-stravinsky-musical-fables-michael-de-sapio.html. Läst 3 februari 2024. 
  99. ^ Sveriges Radio. ”Dostojevskij och debattsidornas lockelse”. sverigesradio.se. https://sverigesradio.se/avsnitt/en-respektabel-medborgare-fattar-pennan. Läst 27 november 2022. 
  100. ^ Merry, Robert (30 november 2018). ”The Political Thought of Edgar Allan Poe”. The Imaginative Conservative. https://theimaginativeconservative.org/2018/11/political-thought-edgar-allan-poe-robert-e-merry.html. Läst 9 november 2022. 
  101. ^ Joshi, S. T. (2001). A Dreamer and a Visionary : H.P. Lovecraft in his Time. Liverpool University Press. sid. 94–96. ISBN 978-1-84631-299-1. https://www.worldcat.org/oclc/276177497. Läst 9 november 2022 
  102. ^ ”Tolkien och Lewis stred för kristet kulturarv på universiteten”. www.varldenidag.se. https://www.varldenidag.se/kultur/tolkien-och-lewis-stred-for-kristet-kulturarv-pa-universiteten/repuak!bee5zzYZVXXi@A62SwURg/. Läst 9 november 2022. 
  103. ^ Gibson, Ian (1998). The Shameful Life of Salvador Dalí. W.W. Norton. sid. 448, 465–466 och 587. ISBN 0-393-04624-9. http://worldcat.org/oclc/38055853. Läst 27 november 2022 
  104. ^ Olsson, Stefan (2011). Handbok i konservatism. Atlantis. sid. 37–49. ISBN 978-91-7353-446-8. http://worldcat.org/oclc/844939059. Läst 19 oktober 2022 
  105. ^ ”tradition - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/tradition. Läst 29 december 2021. 
  106. ^ ”De dödas demokrati”. www.varldenidag.se. https://www.varldenidag.se/gastkronika/de-dodas-demokrati/cbbijD!z42MZrEhJyDlabC9Z2lUUQ/. Läst 10 augusti 2022. 
  107. ^ Windschuttle, Keith (2009). The Howard Era. Quadrant Books. ISBN 978-0-9806778-1-2. http://worldcat.org/oclc/464210660. Läst 19 oktober 2022 
  108. ^ Sundeen, Johan (2012). ”Idéer med rötter hos Edmund Burke”. Reflektioner från periferin : böcker, bildning och idédebatt. Borås tidning. sid. 98. ISBN 978-91-976591-4-7. https://www.worldcat.org/oclc/939757638. Läst 24 februari 2023 
  109. ^ Pat Buchanan Responds To Lenora Fulani's Resignation – Buchanan Campaign Press Releases – theinternetbrigade – Official Web Site Arkiverad October 5, 2006
  110. ^ Regnery, Alfred (2008-02-12). Upstream: The Ascendance of American Conservatism. Simon and Schuster. sid. 335–336. ISBN 978-1-4165-8840-5. https://books.google.se/books?id=Sag0i4r-Ic8C&pg=PA335&lpg=PA335&dq=&redir_esc=y#v=onepage&q&f=false. Läst 2 augusti 2022 
  111. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 206. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 5 december 2021 
  112. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 195ff. ISBN 978-91-7765-497-1. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  113. ^ Olsson, Stefan (2011). ”Familjen”. Handbok i konservatism. Atlantis. sid. 109–121. ISBN 978-91-7353-446-8. http://worldcat.org/oclc/844939059. Läst 19 oktober 2022 
  114. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 upplaga). Studentlitteratur. sid. 48. ISBN 91-44-03956-5. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 9 december 2021 
  115. ^ Kirk, Russell (2019). Russell Kirk's Concise Guide to Conservatism. sid. 38. ISBN 978-1-62157-878-9. https://www.worldcat.org/oclc/1101430863. Läst 11 april 2021 
  116. ^ Unger, Gunnar (1971). Kämpande konservatism : en debattbok. Natur & Kultur. OCLC 463567550. http://worldcat.org/oclc/463567550. Läst 2 augusti 2022 
  117. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 38. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2022 
  118. ^ Nickerson, Michelle M. (2012). Mothers of Conservatism : Women and the Postwar Right. Princeton University Press. ISBN 978-0-691-12184-0. https://www.worldcat.org/oclc/730906248. Läst 27 januari 2022 
  119. ^ Critchlow, Donald T. (2005). Phyllis Schlafly and Grassroots Conservatism : A Woman's Crusade. Princeton University Press. ISBN 0-691-07002-4. https://www.worldcat.org/oclc/56982287. Läst 27 januari 2022 
  120. ^ Harriet Guest, 2005, "Hannah More and Conservative Feminism", British Women's Writing in the Long Eighteenth Century. London: Palgrave Macmillan.
  121. ^ Alexandersson, Pär (2018). ”Nationspersonifikationer: Moderskap och moderlighet”. Moder Sveas historia: Den svenska nationspersonifikationen under fem sekler. Books on Demand. sid. 29–30. ISBN 978-91-7785-209-4. http://worldcat.org/oclc/1026973540. Läst 9 november 2022 
  122. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 uppl.). Studentlitteratur. sid. 53. ISBN 91-44-03956-5. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 3 februari 2024 
  123. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 282f. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 16 maj 2021 
  124. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 uppl.). Studentlitteratur. sid. 51. ISBN 91-44-03956-5. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 2 augusti 2022 
  125. ^ Cranston, Maurice (1970). Makt och idé : 11 essäer från Platon till Mill. sid. 38–39 
  126. ^ Ljungberg, Carl Johan (2008). Edmund Burke. sid. 11. ISBN 9789185695638 
  127. ^ Ljungberg, Carl Johan (2008). Edmund Burke. sid. 32–37. ISBN 9789185695638 
  128. ^ Krüger, Anders (2022). Den konservativa trädgården : traditionernas och teologins återkomst. sid. 21 och 29–30. ISBN 9789180275668. Läst 2 mars 2024 
  129. ^ von Kuehnelt-Leddihn, Erik (2007) [1943]. The Menace of the Herd; or, Procrustes at Large. Ludwig von Mises Institute. sid. 58. http://worldcat.org/oclc/733805752. Läst 3 februari 2024 
  130. ^ Pinto, António Costa (2012). The Portuguese Republic at One Hundred. ISBN 978-1-300-70996-1. https://www.worldcat.org/oclc/844063210. Läst 15 december 2022 
  131. ^ Gazdar, Kaevan (2016). Feminism's Founding Fathers : the Men Who Fought for Women's Rights. John Hunt Publishing. sid. 56. ISBN 978-1-78099-161-0. http://worldcat.org/oclc/957128372. Läst 27 november 2022 
  132. ^ ”France marks 70 years of women’s voting rights”. France 24. 21 april 2014. https://www.france24.com/en/20140421-france-womens-voting-right-anniversary. Läst 10 oktober 2024. 
  133. ^ Kselman, Thomas & Buttigieg Thomas, red (2003). European Christian Democracy: Historical Legacies and Comparative Perspectives. University of Notre Dame Press. sid. 122. https://archive.org/details/europeanchristia0000unse  
  134. ^ ”Giorgia Meloni: Jag är kvinna, mor, italienare och kristen”. Dagen. https://www.dagen.se/nyheter/2022/08/28/giorgia-meloni-jag-ar-kvinna-mor-italienare-och-kristen/. Läst 24 februari 2023. 
  135. ^ Hagevi, Magnus (2022). Den svenska väljaren: en introduktion till politiskt beteende i allmänna val. Santérus Förlag. ISBN 978-91-7359-176-8. https://www.worldcat.org/title/on1351360804. Läst 10 oktober 2024 
  136. ^ Inglehart, Ronald (2016). The Silent Revolution : Changing Values and Political Styles Among Western Publics. ISBN 9780691641515. Läst 10 oktober 2024 
  137. ^ Susanna Birgersson (11 maj 2024). ”Heligheten kan locka tillbaka kvinnorna”. Göteborgs-Posten. https://www.gp.se/ledare/heligheten-kan-locka-tillbaka-kvinnorna.f3316d5e-7724-4ed8-9cb2-50a88efd1b2d. Läst 10 oktober 2024. 
  138. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 64ff. ISBN 978-91-7765-497-1. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 7 juli 2021 
  139. ^ Liedman, Sven-Eric (1989). Från Platon till Gorbatjov: de politiska idéernas historia. Bonnier. sid. 264 och 279. ISBN 91-34-51059-1. https://www.worldcat.org/oclc/186187620. Läst 6 december 2021 
  140. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 70–74. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 9 december 2021 
  141. ^ Jakob, E:son Söderbaum. Modern konservatism. sid. 70–74 och 88. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 19 oktober 2021 
  142. ^ Steinberg, Jonathan (2011). Bismarck : A Life. Oxford University Press. sid. 416–417. ISBN 978-0-19-978252-9. https://www.worldcat.org/oclc/663438587. Läst 16 april 2021 
  143. ^ Blake, Robert (1969). Disraeli. Oxford U.P. sid. 487–489. ISBN 0-19-832903-2. https://www.worldcat.org/oclc/8047. Läst 16 april 2021 
  144. ^ [a b] Isaksson, Anders (2002). Per Albin. Wahlström & Widstrand. sid. 184. ISBN 91-46-15026-9. https://www.worldcat.org/oclc/13000926. Läst 12 maj 2021 
  145. ^ [a b] ”Välfärdsstaten och dess styrningsmekanismer” (1977), I: Nyström, Per (1983), I folkets tjänst. Ordfront.
  146. ^ [a b] ”Teodor Holmberg”. Socialkonservativa tankar. 20 februari 2012. https://socialkonservativatankar.wordpress.com/2012/02/20/teodor-holmberg/. Läst 4 december 2021. 
  147. ^ Erixon, Dick (25 juli 2018). ”Hur attraktivt är ett modernt folkhem?”. Samtiden. https://samtiden.nu/2018/07/hur-attraktivt-ar-ett-modernt-folkhem/. Läst 9 november 2022. 
  148. ^ Rodhe, Edvard (1942). Geijer och samhället : en studie i svensk tradition. sid. 131. OCLC 873899895. http://worldcat.org/oclc/873899895. Läst 2 augusti 2022 
  149. ^ Dahlqvist, Hans (2018). Vem äger tiden? : Ett idéhistoriskt perspektiv på arbetstidsfrågan i Sverige 1880–1925. Malmö högskola. sid. 86. https://muep.mau.se/bitstream/handle/2043/24373/Vem_ager_tiden%20muep%20%28002%29.pdf?sequence=2&isAllowed=y. Läst 14 september 2021 
  150. ^ ”Svensk konservatism – en historik”. Tradition & Fason. 29 december 2010. https://traditionochfason.wordpress.com/2010/12/29/svensk-konservatism-en-historik/. Läst 4 december 2021. 
  151. ^ Pettersson, Simon O. (2017). Svenska konservativa profiler. sid. 55–58. ISBN 978-91-983713-1-4. http://worldcat.org/oclc/1050921656. Läst 6 december 2021 
  152. ^ Pettersson, Simon O. (2017). Svenska konservativa profiler. sid. 51–54 och 67–71. ISBN 978-91-983713-1-4. http://worldcat.org/oclc/1050921656. Läst 7 december 2021 
  153. ^ Olsson, Stefan (2011). Handbok i konservatism. sid. 125–126. ISBN 978-91-7353-446-8. https://www.worldcat.org/oclc/800000440. Läst 3 maj 2023 
  154. ^ Sundeen, Johan (2020). ”Nya länkar i en obruten ideologisk kedja”. i Selstam, Per & Tunström, Martin. Samtida röster om konservatism. sid. 13–28. ISBN 978-91-986641-0-2. https://www.worldcat.org/oclc/1227225094. Läst 9 december 2021 
  155. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 117. ISBN 978-91-7765-503-9. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 3 februari 2024 
  156. ^ Lindström, Martin (2022). Tage Lindbom och konservatismen. ISBN 978-91-7765-707-1. https://www.worldcat.org/oclc/1344169516. Läst 27 november 2022 
  157. ^ Wennström, Johan. ”I väntan på ett konservativt idéprogram”. kvartal.se. https://kvartal.se/artiklar/i-vantan-pa-ett-konservativt-ideprogram/. Läst 15 december 2022. 
  158. ^ Waxegård, Maria (5 maj 2007). ”Greve Stenbock ur tiden – Norrköpings Tidningar”. nt.se. Arkiverad från originalet den 9 december 2021. https://web.archive.org/web/20211209185311/https://nt.se/nyheter/greve-stenbock-ur-tiden-1635099.aspx. Läst 9 december 2021. 
  159. ^ ”Gustaf Lewander: Den svenska konservatismen är ett stimulerande gräl”. Svensk Tidskrift. https://www.svensktidskrift.se/gustaf-lewander-den-svenska-konservatismen-ar-ett-stimulerande-gral/. Läst 9 november 2022. 
  160. ^ ”Frihet och ansvar – förslag till nytt idéprogram”. Moderaterna. https://moderaterna.se/frihet-och-ansvar-forslag-till-nytt-ideprogram. Läst 29 april 2021. 
  161. ^ ”Sverigedemokraternas partiprogram”. partiprogram.se. http://partiprogram.se/sverigedemokraterna. Läst 16 april 2021. 
  162. ^ Johansson, Lena (20 januari 2022). ”Lantbruksväljarna känner sig bortglömda| Landlantbruk.se”. Land Lantbruk. https://www.landlantbruk.se/ledare/lantbruksvaljarna-kanner-sig-bortglomda/. Läst 27 januari 2022. 
  163. ^ Almqvist, Kurt & Linder, P. J. Anders, red (2020). Kristdemokraternas idéer. sid. 78. ISBN 978-91-88717-27-6. Läst 12 augusti 2023 
  164. ^ ”Mini-Busch gör entré: ”Har underskattats hur många ungdomar som är konservativa””. www.expressen.se. https://www.expressen.se/nyheter/konservatism-och-klackar-nar-mini-ebbor-gor-entre/. Läst 6 december 2021. 
  165. ^ ”Ideologi och principprogram”. Kristdemokraterna. https://kristdemokraterna.se/var-politik/ideologi-och-principprogram/. Läst 9 december 2021. 
  166. ^ Barrling, Katarina (2020). ”KD och konservatismen”. Kristdemokraternas idéer. sid. 39–48. ISBN 978-91-88717-27-6. Läst 12 augusti 2023 
  167. ^ ”Kristdemokratin & konservatismen”. Tradition & Fason. 17 november 2005. https://traditionochfason.wordpress.com/2005/11/17/kristdemokratin-och-konservatismen/. Läst 29 maj 2021. 
  168. ^ Söderbaum, Jakob E:son (4 oktober 2022). ”KD är det mest konservativa partiet”. strengnastidning.se. https://strengnastidning.se/insandare/artikel/kd-ar-det-mest-konservativa-partiet/lyd0p99l. Läst 9 november 2022. 
  169. ^ ”Om oss”. Medborgerlig Samling. https://www.medborgerligsamling.se/om-oss/. Läst 24 april 2021. 
  170. ^ ”Vår politik”. Alternativ för Sverige. https://alternativforsverige.se/politik/. Läst 1 oktober 2021. 
  171. ^ ”Röster - Val 2018”. data.val.se. https://historik.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 24 april 2021. 
  172. ^ [a b] Sveriges Radio. ”Politiska rummet: Om konservatismen – Filosofiska rummet”. https://sverigesradio.se/avsnitt/politiska-rummet-om-konservatismen. Läst 27 november 2022. 
  173. ^ ”Miljöpartiet – en åsna mellan gröna hötappar”. Sydöstran. 21 oktober 2022. https://www.sydostran.se/insandare/insandare-miljopartiet-en-asna-mellan-grona-hotappar-26d47f5e/. Läst 27 november 2022. 
  174. ^ Uvell, Markus (2018). Bakslaget : radikalt etablissemang, konservativa medborgare. sid. 152. ISBN 978-91-7703-129-1. https://www.worldcat.org/oclc/1090415962. Läst 15 december 2022 
  175. ^ Andersson, Widar (2020). ”Tillbaka till framtiden”. I konservatismernas tid. sid. 37–45. ISBN 978-91-88717-19-1. https://www.worldcat.org/oclc/1250253423. Läst 15 december 2022 
  176. ^ ”En hållbar framtid – Centerpartiets idéprogram” (PDF). Centerpartiet. https://www.centerpartiet.se/download/18.145b416915819de0fb62e10f/1478006852784/H%C3%A4r-kan-du-l%C3%A4sa-hela-id%C3%A9programmet.pdf. Läst 26 juli 2021. ”Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön.” 
  177. ^ Boréus, Kristina (2006). Diskrimineringens retorik : en studie av svenska valrörelser 1988-2002. Fritzes. ISBN 91-38-22579-4. https://www.worldcat.org/oclc/466860187. Läst 5 april 2021 
  178. ^ ”Om oss – Föreningen Heimdal”. http://heimdal.nu/om-foreningen-heimdal/. Läst 26 november 2021. 
  179. ^ Konservativa Förbundet 10 år. 2021. https://konservativaforbundet.se/wp-content/uploads/2021/11/KF-10-a%CC%8Ar.pdf. 
  180. ^ ”LEDARE: Oikos – den nya tankesmedjan”. Svenska Dagbladet. 3 februari 2020. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/oikos--den-nya-tankesmedjan. Läst 14 april 2021. 
  181. ^ Wennström, Johan (26 februari 2018). ”Konservatism ramverket för det liberala samhället”. Svenska Dagbladet. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/a/4dm9Bg/konservatism-ramverket-for-det-liberala-samhallet. Läst 3 februari 2024. 
  182. ^ Kompass (29 oktober 2020). ”31: Frihetlig konservatism”. Kompass. https://kompassmagasin.se/31-frihetlig-konservatism/. Läst 3 februari 2024. 
  183. ^ Åkerman, Daniel (2022). Kan liberalism och konservatism förenas?. ISBN 978-91-7703-306-6. http://worldcat.org/oclc/1313064799. Läst 3 februari 2024 
  184. ^ Kärkkäinen, Catarina (2022). Liberal och konservativ gemenskap – ett försvarstal. ISBN 978-91-7703-307-3. http://worldcat.org/oclc/1313060664. Läst 3 februari 2024 
  185. ^ ”Riks - YouTube”. www.youtube.com. https://www.youtube.com/c/Riksstudios/about. Läst 19 oktober 2022. 
  186. ^ ”RojF”. RojF. https://www.rojf.se/. Läst 26 november 2021. 
  187. ^ Kajonius, Petri J.; Dåderman, Anna (2020). Vem är du? den moderna forskningen om Big Five. Fri tanke. ISBN 978-91-88589-82-8. Läst 10 oktober 2024 
  188. ^ Gerber, Alan S., et al. ”Personality and Political Attitudes: Relationships across Issue Domains and Political Contexts.” The American Political Science Review, vol. 104, no. 1, 2010, pp. 111–133. JSTOR, doi:10.1017/S0003055410000031
  189. ^ Sweetser, Kaye D. ”Partisan Personality: The Psychological Differences Between Democrats and Republicans, and Independents Somewhere in Between.” American Behavioral Scientist, vol. 58, no. 9, pp. 1183–94. doi:10.1177/0002764213506215
  190. ^ Fatke, Matthias. ”Personality Traits and Political Ideology: A First Global Assessment.” Political Psychology, vol. 38, no. 5, pp. 881–99. doi:10.1111/pops.12347
  191. ^ ”Slå upp C-skalan på Psykologiguiden i Natur & Kulturs Psykologilexikon”. www.psykologiguiden.se. https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=C-skalan. Läst 10 oktober 2024. 
  192. ^ Deyoung, C. G.; Quilty, L. C.; Peterson, J. B. (2007). ”Between Facets and Domains: 10 Aspects of the Big Five”. Journal of Personality and Social Psychology 93 (5): sid. 880–896. doi:10.1037/0022-3514.93.5.880. PMID 17983306. 
  193. ^ Cattell, H.; Mead, A. (2008). ”The Sixteen Personality Factor Questionnaire (16PF)”. i Gregory J. Boyle. The SAGE Handbook of Personality Theory and Assessment. Sid. 135–159. ISBN 9781412946520. 
  194. ^ Graham, Jesse; Haidt, Jonathan; Nosek, Brian A.: ”Liberals and Conservatives rely on different sets of moral foundations”, Journal of personality and social psychology, vol. 96 (2009), s. 1029–1046, länk.
  195. ^ ”Jonathan Haidt explains our contentious culture”, TV-program (Public Square Media, Inc., Lebanon), publicerat 2012-02-03, länk.
  196. ^ Haidt, Jonathan (2013). The Righteous Mind : Why Good People Are Divided by Politics and Religion. Penguin Books. sid. 186–187. https://search.worldcat.org/title/824724975. Läst 5 december 2021 
  197. ^ Bo Dahlbom (4 mars 2023). ”Politisk polarisering – Bo Dahlbom”. https://bodahlbom.se/2023/03/04/politisk-polarisering/. Läst 10 oktober 2024. 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Översiktsverk

  • Fawcett, Edmund (2020). Conservatism: The Fight for a Tradition. Princeton University Press. ISBN 978-0-691-17410-5 
  • Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism: filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd. Recito. ISBN 978-9-177-65497-1 
  • Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. OCLC 1166587654 
  • Gunnarsson, Tony & Fiévet, Hugo, red (2024). Konservatismer: en antologi om den politiska konservatismens nyanser. Bokförlaget Augusti. ISBN 978-9-185-30152-2 

Konservatism i Sverige

  • Aronson, Torbjörn (1990). Konservatism och demokrati: en rekonstruktion av fem svenska högerledares styrelsedoktriner. Norstedt. ISBN 9119070926 
  • Pettersson, Simon O. (2017). Svenska konservativa profiler. Realia. ISBN 978-91-983713-1-4 
  • Svenska Dagbladet (1984). Är konservatismen död? : en artikelserie ur Svenska Dagbladet. Svenska Dagbladet. OCLC 14110838 
  • Uvell, Markus (2018). Bakslaget: radikalt etablissemang, konservativa medborgare. Timbro. ISBN 978-91-7703-129-1 

Övrigt

  • Haage, Fredrik (2000). Nycklar till modern konservatism. Timbro. ISBN 917-5-66454-2 
  • Scruton, Roger (2017). Conservatism: An Invitation to the Great Tradition. All Points Books. ISBN 978-1-250-17056-9 
  • Almqvist, Kurt; Linder, P.J. Anders (2022). I konservatismernas tid. Axess. ISBN 9789188717191 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
 Wikiquote har citat av eller om Konservatism.
v • r
Politiska ideologier
Kategori Kategori
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Konservatism&oldid=56143596”