Primas (biskop)
Primas (latin, plural primates, ’förnäm’, ’en av de främsta’) eller Primae sedis episcopus kallas den till rangen främste bland en kyrkoprovins biskopar.[1]
Från 300-talet benämndes alla metropoliter episcopus primæ sedis. Under medeltiden tilldelades titeln ett fåtal metropoliter eller ärkebiskopar vilka inom sitt område bekräftade val av biskopar och ärkebiskopar, sammankallade och ledde nationalsynoder med mera. Numera har en primas inom katolska kyrkan endast rangföreträde framför andra biskopar.[2]
Biskopen av Rom, det vill säga påven, gör fortsatt anspråk på primatet över hela kristenheten.
Exempel på primas
redigeraEngland
redigeraInom den engelska episkopalkyrkan intar ärkebiskopen av Canterbury främsta rummet och är primas av hela England (primate of all England), medan ärkebiskopen av York använder den kortare formen primas av England (primate of England).
Danmark
redigeraI danska Folkekirken är det biskopen i Köpenhamn som är primas bland biskoparna; en roll som ämbetet haft sedan reformationen på 1500-talet (då stiftet hette Själlands stift).
Norge
redigeraDen norska kyrkan har sedan 2011 en fast primas, kallad preses i biskopsmötet och biskop i Nidaros. Som antyds av namnet tjänstgör preses parallellt med biskopen av Nidaros, som är stiftsbiskop för Nidaros biskopsdöme.
Sverige
redigeraEfter den svenska kyrkoprovinsens upprättande 1164 behöll Lunds ärkebiskop primatet över denna; hela medeltiden igenom strävade ärkebiskopsstolen i Uppsala att lösgöra sig från det lundensiska primatet, som från 1300-talet blev föga mer än titeln.
Sedan 1531 är Uppsala ärkebiskop den svenska evangeliska kyrkans primas.[3]
Referenser
redigeraNoter
redigera- ^ Frithiof Dahlby och Lars Åke Lundberg: Nya kyrkokalendern, Verbum Förlag AB, 1983, ISBN 9152602974
- ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Band 21. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1242
- ^ Hansson, Klas (2014). Svenska kyrkans primas. Ärkebiskopsämbetet i förändring 1914–1990.
Webbkällor
redigeraPrimas i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1915)