Tidevarvet
Tidevarvet var en svensk veckotidning. Den utgavs i Stockholm[1] mellan 1923 och 1936, inledningsvis med koppling till Frisinnade kvinnors riksförbund. Flera kända kvinnliga personligheter i kulturlivet bidrog regelbundet med artiklar och kåserier, däribland Elin Wägner, Kerstin Hesselgren, Hagar Olsson och Carin (Casan) Hermelin.
| Tidevarvet | |
 Möte 1935 i Ada Nilssons våning, vägg i vägg med tidningens redaktionslokaler. Längst till vänster syns ansvariga utgivaren Ada Nilsson och vid ett av borden sitter Honorine Hermelin | |
| Publikationstyp | politisk-kulturell veckotidning |
|---|---|
| Ämnen | litteratur, kultur, samhällsfrågor |
| Grundad | 1923 |
| Nedlagd | 1936 |
| Huvudkontor | Stockholm[1] |
| Chefredaktör | Elin Wägner m.fl. (1923–30), Carin Hermelin (1930–36) |
| Ansvarig utgivare | Ada Nilsson (1930–36) |
| Språk | svenska |
| Frekvens | varje vecka |
| Format | 30 cm hög[1] |
| Huvudägare | Frisinnade kvinnors riksförbund |
| Arkiv | Tidevarvet hos Kvinnsam |
| Libris | |
Tidningen har beskrivits som en politisk-kulturell veckotidning,[2] och de sista fyra åren löd undertiteln "radikal, politisk veckotidning".[1] Återkommande ämnen rörde litteratur, kultur och olika samhällsfrågor, som exempelvis abort, prostitution och äktenskapslagstiftning.
Historik
redigeraBakgrund och syfte
redigeraDet första numret utkom i november 1923.[3] Det inledande syftet var som "en mötesplats, en arena, där män och kvinnor jämbördigt strida för en liberal åskådning och söka nå fram till dess tillämpning i samhällsliv och lagstiftning".
Utgivaren Frisinnade kvinnors riksförbund hade bildats 1920, med rötter till 1914 och kopplingar till liberala samlingspartiet. Däremot ville man som en gruppering av samhällsengagerade kvinnor står självständiga från partiet och fungera som språkrör för en liberal-radikal kvinnoopinion. Bildandet av tidningen var förorsakad av striderna mellan tidens två stora liberala partier – Frisinnade folkpartiet som strävade emot förbud mot rusdrycker och Sveriges liberala parti som motsatte sig ett förbud. Tanken var att den nyligen vunna kvinnliga rösträtten var början på en ny tid, där kvinnligt inflytande kunde samlas i ett kvinnligt medborgarskap.[4]
Flera av grundarna var desamma som i den så kallade Fogelstadgruppen, som 1925 grundade Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad. Dessutom ingick under tidningens hela existens Andrea Andreen och Eva Andén.[4]
Grundarna ville inte att Tidevarvet skulle ses som en "kvinnotidning",[5] utan man skrev i det första numret:
- "Vilka områden ämnar Tidevarvet söka draga inom sin intressesfär? Vi räkna icke upp dem, ty vi eftersträva icke uppdelningen i områden. Strängt taget finnes det icke en från mannens skild kvinnans värld, lika litet som en från politikens och samhällets skild litteraturens, konstens, dramatikens, religionens eller spekulationens värld."[6]
Ledning och drift
redigeraDen första chefredaktören var Ellen Hagen. Under perioden 1924 till 1927 var Elin Wägner chefredaktör, och flera av hennes egna noveller trycktes som följetonger i tidningen. Under Wägners tid gjorde författaren Moa Martinson sin debut i tidningen. Ansvarig utgivare var läkaren Ada Nilsson, och tidningens lokaler låg vägg i vägg med hennes bostad under åren 1912–1952 på Triewaldsgränd 2 i Gamla stan i Stockholm. Ada Nilsson benämnde själv redaktionslokalerna som "De Fem Fronternas Hus",[7] där man stred för kvinnorna, freden, jorden, befolkningen och liberalismen. Där drev Nilsson även en läkarmottagning.[8]
Wägner efterträddes som chefredaktör år 1927 av Hermelins halvsyster[9] Carin (Casan) Hermelin. Hon stannade fram till tidningens nedläggning 1936.[4]
1930-talet
redigeraFrån och med nummer 49/50 1932 placerades devisen "Radikal, politisk veckotidning" intill tidningshuvudet.[1]
Tidningen lades ned 1936 då de inte längre hade ekonomiska förutsättningar för att driva den vidare.[5] Vid denna tid hade många av tidningsledningens viktiga frågor blivit rikspolitik.
Politik och innehåll
redigera| ” |
|
„ |
| – Teresia Eurén, Dikten "Tidevarvets krav", ur nummer 1 av Tidevarvet, 1924. | ||
Tidevarvet tog ofta ställning i både nationella och internationella politiska frågor utifrån ett feministiskt perspektiv. Tidningen rapporterade återkommande om rösträttsrörelsen i andra länder och debatten kring kvinnors villkor och medborgarskap. Inledningsvis var tidningen tänkt att fungera som språkrör för FKR, men tidningen markerade successivt tydligt sin självständighet. Till slut kom FKR att ta avstånd från tidningen med utgångspunkt i dess värderingar.[10]
Tidningen hade ett starkt engagemang för fred. De skrev om internationella politiska debatter, och både nazismen och stalinismen fördömdes av flera skribenter. I flera artiklar uppmärksammades den politiska utvecklingen i Nazityskland, särskilt ur ett kvinnoperspektiv. De reagerade mot nazismens uppfattning av den "ariska" kvinnan och gav i flera artiklar konkreta exempel på hur tyska kvinnors situation på arbetsmarknaden försvagades av nazismens ideologi.[11] Arvid Brenners krönikor från Berlin under 1930-talet har stort värde för förståelsen av tystandet av kultur och akademi i det nazistiska Tyskland.
Andra hjärtefrågor för tidningen var "folkhälsan", vilket siktade mot en bättre mödra- och spädbarnsvård, sexualupplysning, reformering av lagarna kring preventivmedel och abort, en lag kring sterilisering och bättre bostäder. Befolkningsfrågan drevs på tidningen främst av Ada Nilsson, och ämnen som rashygien, lösdriveri och vanart (inklusive prostitution) ägnades löpande stort utrymme i tidningen.[12]
Bland tidningens skribenter fanns kända namn som Klara Johanson, Mia Leche-Löfgren, Frida Stéenhoff, Alexandra Kollontay, Moa Martinson, Hagar Olsson och Alva Myrdal.[4] Advokaten Eva Andén skrev om lagstiftning.
- Redaktion
- 1923–1924: Elin Wägner
- 1924–1925: Ellen Hagen, Elin Wägner
- 1925–1927: Elin Wägner
- 1928–1930: Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Honorine Hermelin
- 1930–1936: Carin Hermelin
- Utgivare
- 1923–1924: Ellen Hagen
- 1928–1930: Ada Nilsson
- Ansvarig utgivare
- 1930–1936: Ada Nilsson
Referenser
redigeraNoter
redigera- ^ [a b c d e f] ”LIBRIS - Tidevarvet”. libris.kb.se. https://libris.kb.se/bib/2384253?vw=full. Läst 14 december 2024.
- ^ Ulrika Knutson: Kvinnor på gränsen till genombrott s. 145 (2004)
- ^ Kvinnor på gränsen till genombrott, s. 142 (2004)
- ^ [a b c d] Gothenburg University Library. ”Tidevarvet”. www2.ub.gu.se. http://www2.ub.gu.se/kvinn/digtid/08/index.xml. Läst 14 december 2024.
- ^ [a b] ”Tidevarvet”. www.kvinnofronten.nu. https://www.kvinnofronten.nu/Formodrar/Special/Kvinnotidningar/tidevarvet.htm. Läst 14 december 2024.
- ^ Tidevarvet nummer 1, årgång 1, 1923. http://www.ub.gu.se/kvinndata/digtid/08/1923/tidevarvet1923_1.pdf Arkiverad 30 december 2016 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ ”De fem fronternas hus”. Stockholms Kvinnohistoriska. 25 mars 2019. https://www.kvinnohistoriska.se/kalendarium/2019/3/25/de-fem-fronternas-hus. Läst 14 december 2024.
- ^ Anna Velander Gisslén (21 mars 2019). ”Hallå där...”. Syre. https://tidningensyre.se/stockholm/2019/nummer-109/halla-dar-97/. Läst 14 december 2024.
- ^ ”Tidevarvets arkiv”. Alvin. https://www.alvin-portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record:115339&dswid=7887. Läst 14 december 2024.
- ^ Grönholm 2022, sid. 4.
- ^ Tidevarvet 1933-07-29, där två artiklar diskuterar nazismens kvinnobild.
- ^ Grönholm 2022, sid. 1ff.
Allmänna källor
redigera- Ulrika Knutson, Kvinnor på gränsen till genombrott (2004).
- Grönholm, Kevin Lif (hösten 2022). Lagen som överlevde sig själv – Kvinnors argumentation om lösdriveri i Tidevarvet 1923–1936. Linnéuniversitetet. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1727199/FULLTEXT01.pdf. Läst 14 december 2024
Externa länkar
redigera- "Tidevarvsgruppen, fogelstadsgruppen och tidningen Tidevarvet." (Hjördis Levins hemsida)
- "Tidevarvet". (PDF-arkiv hos Kvinnsam – Nationellt bibliotek för genusforskning vid Göteborgs universitet)