Användare:Alexander Alejandro/sandlåda4

Carl Johan Adlercreutz
Carl Johan Adlercreutz
	Carl Johan Adlercreutz av Carl Fredrik von Breda.
Yrke	Militär
	Militärtjänst
I tjänst för	Sverige
Försvarsgren	Infanteriet
Tjänstetid	1770–1815
Enhet	Adlercreutz regemente
Slag/krig	Gustav III:s ryska krig Belägringen av Nyslott; Slaget vid Porrassalmi; Slaget vid Pundala; Andra slaget vid Porrassalmi; Slaget vid Kilpakoski; Slaget vid Pirtimäki; Finska kriget Slaget vid Artsjö; Slaget vid Käkelä; Slaget vid Tammerfors; Slaget vid Siikajoki; Slaget vid Revolax; Slaget vid Nykarleby; Slaget vid Lappo; Slaget vid Alavo; Slaget vid Ruona; Slaget vid Salmis; Slaget vid Ylistaro; Slaget vid Oravais; Slaget vid Viiret; Napoleonkrigen Slaget vid Grossbeeren; Slaget vid Dennewitz; Slaget vid Leipzig; Fälttåget mot Norge
Utmärkelser	Se utmärkelser.
	Personfakta
Född	27 april 1757; Kiala gård, Nyland, Finland
Död	21 augusti 1815 (58 år);
Begravd	Riddarholmskyrkan, Stockholm, Sverige
	Släkt
Frälse- eller adelsätt	Adlercreutz
Far	Thomas Adlercreutz (1733–1796)
Mor	Hedvig Katarina Bartels
Släktingar	Farbror till Axel Gustaf Adlercreutz.
	Familj
Gift	4 december 1792;
Make/maka	Henriette Amalie Stackelberg
	Familj 2
Gift 2	7 augusti 1798;
Make/maka 2	Margareta Beata von Engeström

Sandlåda

Sandlåda 2

Sandlåda 3

Sandlåda 4

Sandlåda 5

Sandlåda 6

Carl Johan Adlercreutz ([a:dlerkröjts]), född 27 april 1757 på Kiala gård i Nyland i Finland, död 21 augusti 1815,^[1] var en svensk greve, militär och statsråd.

Uppväxt och krigstjänst (1757–1787)

Carl Johan Adlercreutz föddes den 27 april 1757 på Kiala gård utanför Borgå i Nyland i Finland. Han var son till kornetten vid Nylands dragonregemente Thomas Adlercreutz och Hedvig Katarina Bartels, dotter till regementsfältskären Frans Bartéels.^[2] Under ungdomsåren arbetade Carl Johan på föräldrarnas landbruk och deltog i faderns jaktpartier och skjutövningar på gården. Från 1770-talet undervisades barnen på Kiala gård av informatorerna Anders Cantenius och Lars Klingvall. Den unge Carl Johan fick däremot inte tillfälle att tillgodogöra sig av sin undervisning, då han från 1772 återkommande vistades utanför hemvisten. Hans språkkunskaper inom latin, tyska och franska förblev bristfälliga och han fick lära sig matematik inför avläggandet av hans senare officersutbildning. Det var dock allmänt erkänt att han besatte ett gott naturligt förstånd, en sann uppfattning och ett sunt omdöme, vilka var egenskaper son han ärvt av sin mor.^[3]

Den 17 oktober 1770 inledde Carl Johan Adlercreutz vid tretton års ålder sin militärtjänst i den svenska armén, då han utnämndes till sekondkorpral vid finska lätta dragonkåren. Kåren leddes av överste Jacob Magnus Sprengtporten, som var en gammal bekant till familjen Adlercreutz. Adlercreutz deltog i Sprengtportens revolutionsexpedition till Stockholm mellan 23 augusti och 11 september 1772. Efter tre månader i huvudstaden kommenderades han tillbaka till Finland. Tillbaka i Stockholm avlade Adlercreutz examen i fortifikation och artillerivetenskap den 21 september 1773, varefter han den 31 december samma år utnämndes till korpral. Den 14 juli 1775 utnämndes han till kornett på extra stat och fortsatte vidare på sin krigsvetenskapliga utbildning i Militärhögskolan Karlberg. Den 1 maj 1776 befordrades han till sekondadjutant och den 8 maj till stabskornett. Den 5 oktober 1777 transporterades Adlercreutz med sin skvadron till karelska lätta dragonkåren och utnämndes till löjtnant vid densamma den 22 oktober samma år. Därmed kom han att tillhöra Savolaxbrigaden som leddes av överste Göran Magnus Sprengtporten. Den 30 maj 1781 befordrades Adlercreutz till stabskapten, med tur från den 8 juli 1779 som fullmakten daterades. Han transporterades sedan till Övre Savolaxs kompani, vars chef var överstelöjtnanten greve Sten Casimir Lewenhaupt. Som kaptensboställe innehade han Ukkola nära Jockas kyrka; han vistades inte där utan arrenderade ut bostället åt bönder. Under sin kommendering i Södra Savolax fick han tillfälle att förvärva sig kännedom om landet och befolkningen i de trakter där han ett årtionde senare skulle göra sitt första verkliga fälttåg.^[4]

Gustav III:s ryska krig (1788–1790)

Adlercreutz deltog i anfallet mot Nyslott den 3 juli 1788. Den 8 augusti samma år bortsnappade han ett fientligt spannmålsmagasin. Han deltog senare i Slaget vid Porrassalmi 13 juni 1789, i slaget vid Pundala den 15 juni, i det andra slaget vid Porrassalmi den 19 juni och i slaget vid Kilpakoski den 21 juni. Han förde avantgardet vid Jockas den 7 juli, liksom förde ett detachement vid S:t Michel den 12 juli. Den 16 juli förde han avantgardet under marschen till Puumala, varvid man tillfångatog åtskilliga ryssar och kosackhästar. Den 2 augusti blev han lätt sårad i halsen vid en rekognoscering av ryssarnas ställningar. Den 19 augusti utsågs Adlercreutz till major i armén. Den 10 september erhöll han befäl över detachementet i Sulkava. Den 5 maj 1790 deltog han i slaget vid Pirtimäki, varvid han den 18 juli företog en lyckad överrumpling.

Fredstiden (1791–1807)

Finska kriget (1808–1809)

Då ryssarna i början av 1808 beredde sig till angrepp på Sverige och då general Klercker i sista stund skred till mobilisering av stridskrafterna i Finland, fick Adlercreutz befälet över finska arméns andra brigad, som sammandrogs utefter södra kustvägen i trakten av Lovisa. Han fick snart order att draga sig tillbaka till Tavastehus, och han ledde, enligt Klerckers rapport, denna reträtt »med klokhet och tapperhet, nästan ständigt av fienden anfallen och förföljd» (Generalstaben 2, 2, bil. 76). I sina rapporter till högkvarteret har han emellertid lämnat överdrivna uppgifter om fiendens styrka, vilket säkerligen ej varit utan betydelse, då Klingspor efter sin ankomst till Tavastehus bestämde sig för den beryktade reträtten. Detta steg avstyrktes, som bekant, av Klercker m. fl., men Adlercreutz synes icke ha varit motståndare därtill. Han framställes såsom den där åtnjöt Klingspors särskilda förtroende och vars mening städse inhämtades beträffande krigsrörelserna. När återtåget från Tavastehus till Österbotten anträddes, blev Adlercreutz brigad delad i tvenne kårer: den större under överste v. Numers fick ansluta sig till Palmfelts brigad, som tågade den stora kustvägen utmed Bottniska viken, medan den mindre under Adlercreutz eget befäl tog en något östligare väg, Ikalis—Jalasjärvi—Nykarleby. Vid avmarschen från Tammerfors blev Adlercreutz, på grund av försummad spaningstjänst, överrumplad av ett ryskt avantgarde, och det var blott med svårighet, som han lyckades rädda sina transportkolonner. Adlercreutz skulle fortast möjligt söka nå Storkyro för att skydda huvudhärens återtåg över Vasa mot ett ryskt anfall på vägen från Storkyro. Denna uppgift mötte inga svårigheter, och utan att oroas av fienden framkom han till Nykarleby 27 mars, där han förenade sig med huvudhären. Här hade det, anser generalstaben, varit »Klingspors ovillkorliga skyldighet att avbryta återtåget och göra front mot den vida underlägsna fienden». Ej heller vid detta tillfälle kan man spåra något ingripande av Adlercreutz till förmån för en offensiv; utan tvivel har han liksom flertalet i det svenska högkvarteret ansett »som alldeles axiomatiskt, att ryssarna voro övermäktiga». Återtåget fortsattes alltså mot Uleåborg, den första punkt, där man ansåg sig trygg emot alla kringränningsförsök. Men under marschen inlät sig tjänstgörande generaladjutanten greve Gustav Löwenhielm av eget initiativ i strid med förföljarna vid Pyhäjoki (16 apr.), och otvivelaktigt hade denne här vunnit krigets första seger, om icke överbefälhavarens order om återtåg hade gjort ett hastigt slut på den lyckligt började träffningen. Vid reträtten föll Löwenhielm sårad i fiendens händer.

Till tjänstgörande generaladjutant utnämndes nu överste Adlercreutz, vars brigad övertogs av överste Georg Karl v. Döbeln. Denne, som med sina trupper betäckte reträtten, blev 18 apr. angripen av ryssarnas förstärkta avantgarde under Kulneff och måste efter fem timmars blodig strid draga sig tillbaka. Den övermodiga fienden beredde sig nu att följa efter och började övergå Siikajokiälven, på vars norra strand de tvenne andra brigaderna stodo uppställda. Adlercreutz hade redan givit order om allmänt återtåg, då han märkte, att fienden genom en överflyglingsrörelse försvagat sin center. Beslutsamt lät han nu göra ett kraftigt motangrepp på denna punkt, vilket slutade med en fullständig seger och tillfångatagandet av omkr. 250 fiender. Men ännu större kunde ryssarnas nederlag ha blivit, om den svenska krigsledningen i god tid låtit Döbeln få understöd. Trots den vunna framgången drogo sig svenskarna redan följande dag tillbaka, och ryssarna besatte och behöllo, fastän besegrade, slagfältet. Den förnämsta följden av Siikajokistriden var, att man i svenska högkvarteret kom till insikt om den förföljande fiendens svaghet. Detta föranledde den av Adlercreutz planerade offensiven mot Revolaks 27 apr., där greve Cronstedt med sin brigad (2,250 man) kastade en rysk styrka (1,500 man) under generalmajor Bulatoff över ända, varvid befälhavaren och över 300 man togos till fånga samt 4 kanoner och 2 fanor erövrades. Följden härav blev, att divisionen Tutschkoff måste verkställa ett brådstörtat återtåg till Gamla Karleby. Svenskarna följde långsamt efter, men operationerna avstannade snart för en längre tid på grund av vårflödet. Vid mitten av juni utrymde ryssarna ställningen vid Gamla, Karleby; Klingspor följde makligt efter, och Adlercreutz försök att avskära återtåget för det fientliga arriärgardet i Nykarleby 24 jurii misslyckades. En snabbare framryckning hade kunnat bereda en lycklig utgång av överste J. Bergenstråles landstigning vid Vasa, men »de åtgärder, som vidtogos för att söka samverkan, förtjäna knappast detta namn». Emellertid utrymde fienden snart nämnda stad och drog sig österut till Lappo. Adlercreutz ansåg en fortsatt offensiv omöjlig, men generalmajor Aminoffs livliga föreställningar förmådde dock. Klingspor att gå till anfall, varvid ledningen överlämnades åt Adlercreutz Den 14 juli följde så striden vid Lappo, den svenska härens (4,700 man) första kraftmätning med den ryska huvudstyrkan (4,100 man), som anfördes av Rajevskij. Adlercreutz segrade, ehuru han hade kunnat tillfoga fienden betydligt större förlust, om han gjort sig bättre underrättad om dennes ställning och om terrängen. Men ännu tyngre är det ansvar, som faller på Adlercreutz på grund av den försummelse, man begick, då man ej genast förföljde den slagna fienden och ej kraftigt understödde den av fanjunkar Roth ledda folkresningen i Tavastland. Han hade av fältmarskalken fått »fria händer att efter sig företeende omständigheter agera», ja, denne hade t. o. m. uppmanat honom att ofördröjligen hör ja förföljandet. En hel månads o verksamhet efter segern vid Lappo gav den nye ryske befälhavaren, Kamenski, god tid att reorganisera sin här och sätta i gång en ny offensiv. Denna, som avsåg en kringränning över Lintulaks, hindrades ej av Adlercreutz seger över en underlägsen rysk styrka vid Alavo 17 aug. Ej heller denna framgång utnyttjades, men, vad värre var, man underlät att sända hjälp till v. Fieandt, som försvarade den viktiga Lintulaks-vägen. Adlercreutz svävade i fullständig okunnighet om Kamenskis planer. Följde så Fieandts nederlag vid Karstula 21 aug., varigenom faran för Klingspors här blev överhängande.

Nedslagenheten i högkvarteret blev nu så djup, att man beslöt att retirera till Vasa för att där inskeppa hären till Sverige. Att Adlercreutz varit med härom, är ställt utom varje tvivel. Men innan återtåget var kommet riktigt i gång, måste man ånyo bjuda fienden spetsen i tredagarsslaget, vid Kuortane—Ruona—Salmi 31 aug.—2 sept., vari den svenska hären under Adlercreutz led blodiga förluster. Då konungen bestämt avböjde planen att överföra hären till Sverige, ställdes återtåget norrut. Under marschen till Nykarleby inlät sig Adlercreutz utan tvingande nödvändighet och mot Aminoffs råd i strid med den överlägsna fienden vid Oravais 14 sept. Det började bra, ryssarna jagades på flykten, och förföljandet begynte, men härunder upplöstes sammanhållningen i den svenska hären, så att när ryska förstärkningar inträffade, segern förvandlades i ett blodigt nederlag. Ännu tydligare än någon av de föregående drabbningarna visar slaget vid Oravais, att Adlercreutz saknade fältherrens kallblodiga omdömesförmåga. Adlercreutz kvarstod som generaladjutant även efter Klingspors avskedande, vilken åtgärd han livligt beklagade. Hans inflytande på krigsrörelserna förminskades dock ingalunda, sedan den sjuttisexårige Klercker återtagit överbefälet. Det var alltså i full överensstämmelse med Adlercreutz åsikter, som återtåget utan strid fortsattes, och det var Adlercreutz, som med Kamenski 19 nov. avslöt konventionen i Olkijoki, varigenom Finland utrymdes. Sedan hären framkommit till Torneå, utverkade Adlercreutz tillstånd att fara till Stockholm och lämnade sina vapenbröder 4 jan. 1809.

Statskuppen 1809

Adlercreutz hade länge önskat slut på kriget, och enligt hans egen uppgift till hustrun (10 mars) var ändamålet med resan »att försöka vända sinnena på fred». I huvudstaden mottogs Adlercreutz med stor entusiasm, och på honom fäste man genast blickarna ibland de officerare, som vid denna tid voro sammansvurna emot Gustav IV Adolf. Genom bemedling av hans adjutant, major M. Björnstjerna, kommo de i tillfälle att meddela honom sina planer. Adlercreutz visade sig emellertid ganska försiktig och gjorde sig underrättad om ställningen genom att rådfråga en del högre civila ämbetsmän, vilket ledde till att han avböjde det honom tillämnade ledarskapet. Även sedan underrättelser ingått om västra arméns uppbrott, var han obenägen att taga något avgörande steg, och det var uppenbarligen först i sista stund, som han förmåddes att ingripa för att hindra konungens avresa till Skåne. Natten före 13 mars träffade Adlercreutz avtal med åtskilliga officerare, däribland några av finska arméns generalstab, att om morgonen möta honom på slottet. Av Adlercreutz egen berättelse om revolutionen framgår, att hela tillställningen var så gott som alldeles improviserad. Det vittnar om djärvhet, för att ej säga överdåd, att med en handfull officerare, av vilka synbarligen icke alla voro att lita på, våga arrestera en konung i hans eget slott, där han var omgiven av vakter och hade pålitliga trupper i omedelbar närhet. Att bemäktiga sig konungens person erbjöd ingen större svårighet, men det kritiska ögonblicket inträffade, när vakten sprängde dörren och sökte komma sin herre till hjälp. »Jag lät då öppna dörren», skriver Adlercreutz, »sprang mitt bland de församlade, ryckte sablen av en kammarhusar, tog käppen av generaladjutanten, med vilken jag vände mig till de drabanter, som voro ankomna i rummet, befallte dem i kraft av det ämbete, jag nu beklädde, genast, draga sig tillbaka, vilket de efter något betänkande gjorde»; Under tiden hade de herrar, som följt Adlercreutz in i konungens rum, avlägsnat sig och lämnat den höge fången i excellensen Ugglas' och greve Strömfelts vård! Denna omständighet visar, huru planlöst man gick till väga. Under sådana förhållanden blev det lätt för konungen att undkomma, och det var en ren slump, att jägmästare Greff lyckades hejda den flyende på borggården. Adlercreutz blev medlem av interimsregeringen, och såsom tjänstgörande generaladjutant hade han ledningen av Sveriges hela krigsmakt. »Jag kunde nu spela en. stor roll i Sverige», skriver han till hustrun 19 mars 1809, »men som jag älskar lugn, så refyserar jag allt, nöjd att hava frälst Sverige från total undergång». Adlercreutz saknade i hög grad ledaregenskaper och stod alltjämt under sin släktings, statssekreteraren Karl Lagerbrings, inflytande. Hans auktoritet led en ohjälplig knäck, då Adlersparre, trots riksföreståndarens och hans generaladjutants , order, installerade sig i huvudstaden med sina trupper och där upprättade ett eget militärbefäl. Och tigande måste Adlercreutz nu bevittna, huru den hänsynslöse medtävlaren »rensade» regeringen och omintetgjorde den av Adlercreutz omhuldade planen att efter Gustav Adolfs abdikering utropa hans nioårige son till konung.

Sedan riksdagen sammanträtt, mottog Adlercreutz jämte Klingspor och Adlersparre ständernas högtidligen avgivna tacksägelse för den verkställda revolutionen. Det väckte en viss uppmärksamhet, att Adlercreutz, när det nya statsrådet tillsattes, icke erhöll någon plats däri; emellertid var han allt fortfarande i egenskap av generaladjutant för armén konungens rådgivare i kommandomål. Kriget ville Adlercreutz ha slut på fortast möjligt, och hans brev till befälhavaren över norra armén, general Wrede, (se Hammarskjöld, G. Wachtmeister) med det ständigt återkommande »que faire, et que résoudre?» vittna om allt annat än handlingskraft och beslutsamhet. Till offensiven i Västerbotten ställde han sig ganska reserverad men önskade likväl, sedan den var bestämd, att få högsta ledningen därvid. När det eländiga resultatet blev känt, skrev han till hustrun, 31 aug. 1809: »Kanske hade din man varit med, att det gått annorlunda». Detta är ingalunda säkert, ty vid Salmis och Oravais hade Adlercreutz icke visat sig som en jämgod motståndare till Kamenski. Och om Hammarskjölds förmodan är riktig, att Adlercreutz intrigerat bort Sandels, faller ansvaret för det olämpliga befälsvalet lika tungt på honom som på Adlersparre. — Efter freden var Adlercreutz starkt betänkt på att återvända till Finland. »Ständerna hava givit mig Läckö kungsgård till donation på 50 år med förbehåll att kvarstanna i Sverige», skriver han 17 nov. 1809. »Men sådant oaktat har jag ännu icke kunnat besluta om min bestämmelse».^[5]^[6]^[7]

Mellankrigsåren (1809–1812)

I slutet av 1809 och början av 1810 voro planer å bane att genomföra en ny statsvälvning för att öka konungens makt. Ibland deltagarna märktes De la Gardie, Ruuth, Armfelt, Sandels och Adlercreutz Man hade lyckats vinna konungens samtycke, men det hela strandade, troligen genom Adlersparres och kronprinsen Karl Augusts ingripande (DelaGardiska archivet 19, s. 55 o. följ.). Sedan Adlersparre lämnat statsrådet, blev Adlercreutz utsedd till hans efterträdare. På denna post stod han troget vid sin onkels, utrikesministern L. v. Engeströms, sida. Adlercreutz var fortfarande generaladjutant för armén, men till befälhavande generaladjutant i Stockholm utnämndes på förslag av honom hans medhjälpare vid revolutionen, generalmajor Silfversparre. Det var dessa båda jämte överståthållaren Klingspor, alltså samtliga förgrundsfigurerna från 13 mars, som spelade en sådan ömklig roll vid Fersenska mordet 20 juni 1810. Då Adlercreutz kom tillstädes, hade Silfversparre redan förgäves på övertalningens väg sökt förmå massan att åtskiljas, men Adlercreutz kunde det oaktat ej i tid besluta sig för kraftåtgärder. Han talade — med hatten i hand — till massan, och en stor mängd människor följde honom verkligen åt Nygatan — medan dådet fullbordades. Suremain, som träffade honom strax därefter, konstaterade, att hans beundrade chef från Siikajoki alldeles hade förlorat fattningen. Det var, enligt samstämmiga vittnesbörd, först sedan han själv blivit misshandlad med käpp, som han ryckte upp sig och gav trupperna befallning att skjuta. Adlercreutz förbättrade icke sin sak, då han i sin rapport om uppträdet sökte urskulda Silfversparre och därvid använde några mindre lyckligt valda uttryck om »huvudstadens allmänhet», vilka invecklade honom i polemik med Grevesmöhlen i Nya posten jan.–febr. 1811.

Vid tronföljdens ordnande efter Karl Augusts död verkade Adlercreutz en tid för administratorn av Oldenburg, fastän han sedermera följde Engeström över på Bernadottes sida och kraftigt bidrog till att övertala den motsträvige konungen att antaga den franske marskalken (Engeström 2, s. 171, 175). Såsom generaladjutant för armén hade Adlercreutz under en följd av år att samarbeta med Karl Johan. »Kronprinsen är en förträfflig man, arbetar flitigt att lära känna det viktiga kall, som väntar på honom», skriver Adlercreutz i slutet av dec. 1810 till Toll. Samarbetet mellan de båda berömda krigarna blev dock ej alltid det bästa, vilket nog till en del berodde på Adlercreutz oförmåga att tala franska. »Från början, då jag fick den lyckan tjäna under H. K.. H., har jag erkänt min ofullkomlighet att förestå det viktiga kall, som varit mig anförtrott», skriver Adlercreutz till L. v. Engeström (2 maj 1813), »vårföre jag flere gånger bett H. K. H. att därifrån bliva skild, men H. K. H. har alltid lovat att med sin omfattande nåd och erfarenhet leda mig på en väg, som jag alltid fruktat och som jag vandrat med bekymmer». Enligt Suremain skall Karl Johan ha hyst misstankar beträffande Adlercreutz lojalitet, vilka en gång tagit sig uttryck i följande yttrande: »Tror Adlercreutz, att han, därför att han arresterat Gustav IV Adolf, skall kunna göra detsamma med mig? Vi ska bli två därom». Suremain, som var en av Adlercreutz förtrogna, avvisar alla dylika misstankar såsom ogrundade men döljer ej, att Adlercreutz emellanåt yttrade missnöje över kronprinsens hållning. Bland annat irriterades han av den protektion, som skänktes Grevesmöhlen, vilken i pressen alltjämt angrep Adlercreutz — Enligt en gammal tradition skall Adlercreutz ha varit motståndare till »1812 års politik». Om så varit fallet, har motståndet säkerligen varit ganska »passivt» (Scsevola, s. 621). Till B. B. v. Platen, som ville lämna regeringen, skriver han 8 aug. 1812: »Du bör hava vad skäl som helst att vara mer eller mindre nöjd med åtskilliga händelser, men när fäderneslandets väl påkallar, bör allt sådant upphöra och blott fäderneslandskänslan stå kvar; och jag förklarar, om ej redliga och kraftfulla män understöda vår älskade kronprins, kan fäderneslandet snart råka i större våda än kanske någonsin tillförene». Adlercreutz var kronprinsen följaktig till mötet i Åbo. Uppgiften, att kejsar Alexander vänt honom ryggen och visat honom uppenbar ovilja (Schinkel 6, s. 239), är apokryfisk. Vid hemresan erhöll han i present av tsaren en dyrbar, briljanterad dosa (Scaevola, s. 637).

Sjätte koalitionskriget (1813)

När svenska hären i apr. 1813 övergått till Tyskland, stod den under Adlercreutz befäl intill kronprinsens ankomst 17 maj. Enligt Suremain var »Adlercreutz, liksom alla andra, hedervärda och förståndiga generaler, orolig för Sveriges framtid» under den tid av overksamhet, som hären måste tillbringa i Pommern. Det är bekant, vilken livlig del han tog i K. H. Anckarsvärds olycka och huru han, i början med framgång, sökte medla för denne. hos kronprinsen (Engeström 2, s. 215). Då efter mötet i Trachenberg den av svenskar, preussare och ryssar sammansatta norra tyska armén ställdes under den svenske kronprinsens befäl, fick Adlercreutz det ärofulla men prövande uppdraget att vara chef för hans generalstab, en befattning, som han själv erkände vara »vida över sin portée» (Toll 2, s. 236). Suremain fann honom också mindre lämplig för denna ansvarsfulla post på grund av hans bristande språkkunskaper. Själv skrev Adlercreutz till sin maka (15 sept. 1813): »Printsen hedrar mig med sin vänskap och förtroende, så jag visst icke har något att klaga, men eljest är han oändeligen inkiett och svår att göra med». Vid Grossbeeren och Dennewitz var han i tillfälle att med det svenska artilleriet komma preussarna till undsättning. I den officiella bulletinen om det senare slaget heter det: »General Adlercreutz har fullkomligen uppfyllt H. K. H: s avsikter och vinner varje dag nya rättigheter till dess vänskap och högaktning». Adlercreutz gillade icke kronprinsens avvaktande strategi. På aftonen av första dagen vid Leipzig (16 okt.) skrev Wetterstedt till honom: »Jag ber dig och besvär dig fortfara i ditt väl på-begynta verk samt förmå prinsen att genast sätta armén i rörelse. Allas ögon lita till dig». När hären omsider, 18 okt., hunnit fram, fick Adlercreutz tillfälle att utmärka sig. »Generalen baron Adlercreutz», heter det i den officiella bulletinen, »var överallt, där faran var störst, för att uppmuntra trupperna genom dess eget tappra efterdöme». — »Det var för oss en heter dag, då vi stormade stadsporten, som var barrikaderad», skriver Adlercreutz till Engeström (20 okt.). »Jag har även fått 2:ne hästar skjutna». Vid detta tillfälle ådrog han sig en svårare förkylning, som nödgade honom att under tåget mot Danmark taga sig en tids ledighet, vilken han tillbragte i Lybeck. Efter återvunnen hälsa följde han kronprinsen till Belgien men avböjde dennes inbjudan att efter freden ledsaga honom till Paris och övertog i stället ledningen av den svenska härens hemmarsch (till hustrun 11 apr. 1814). Efter slaget vid Leipzig upphöjdes Adlercreutz till »en av rikets herrar» samt hugnades med höga ordnar av de preussiska, ryska och österrikiska suveränerna.

Fälttåget mot Norge

När kriget mot Norge utbröt, erhöll Adlercreutz återigen förtroendet att stå i spetsen för Karl Johans generalstab. Framgångarna i detta fälttåg voro både stora och snabba och tydligen också lätta, ty Adlercreutz skriver 7 aug. 1814 till L. v. Engeström: »Prins Kristian och de visa, som omgiva honom, tyckes alldeles hava förlorat huvudet; åtminstone bära de sig åt, som de aldrig hört talas om konsten att göra krig». Emellertid tillstyrkte han livligt stilleståndskonventionen i Moss, ehuru han var säker på att man inom få dagar skulle intågat i Kristiania. »Fanfaronger och käringar må tala om hämnd och tillvita oss för flathet; det är ingen konst att vara käck, när allting går väl». Och när man i anledning av de revolutionära pöbeluppträdena i Kristiania, Bergen och Trondhjem uppmanade kronprinsen att bryta stillé-ståndet, »höll Adlercreutz emot allt vad han kunde» (till L. v. Engeström 21 och 27 aug.). »Detta stora verk», skriver han efter unionens fullbordan, »är väl ej så fullkomligt, som det bort vara, men då man känner alla omständigheter härvid, må man uppriktigt tacka Gud för vad som skett och förvänta resten av framtiden» (18 nov. 1814; Toll 2, s. 240). Kort efter stilleståndet i Moss hade Adlercreutz upphöjts i grevligt stånd.

Sista åren (1814–1815)

Den 10 januari 1815 gjorde Adlercreutz sin anhållan om entledigande från generaladjutantsbefattningen, vilken bifölls av kronprins Karl Johan. Han planerade även att avgå som statsråd och deltog för sista gången hos statsrådet den 24 februari, liksom i krigsberedningen den 2 juli 1815. Han kvarstod fortfarande som tillförordnad kansler för Karlbergs krigsakademi. Då Adlercreutz var oförmögen att inträda i rysk tjänst, tvingades han sälja sina gods i Finland. Gerknäs i Lojo hade han sålt redan 1812. Sitt fädernegods Kiala gård försökte han behålla i det längsta, men det såldes först den 17 augusti 1815 till bruksägaren Lindert för 25000 riksdaler. Tidigare den 13 mars 1815 hade Adlercreutz genom sin bror, överste Henrik Adlercreutz, förhyrt Kiala gård åt häradshövdingen Kristian Magnus Ivendorff fram till den 30 september 1816 för en årlig hyra av 200 riksdaler. I Sverige ägde Adlercreutz vid sin död Nynäs gård, Läckö, Siikajoki kungsgård, Herrö och Källberga. Vid bouppteckningen efter honom, som upprättades den 11 december 1815, upptogs Läckö till ett värde av 18,000 riksdaler, Nynäs till 108,000 riksdaler, Herrö till 28,000 riksdaler och Källberga till 12,000 riksdaler. Mest fick han intäkter från godsen genom försäljning av råg, ull och mjölk. I samma dokument upptagas hans samtliga alla tillgångar till 305,358 riksdaler. I varje fall efterlämnade Adlercreutz en betydande förmögenhet.^[8]

Död och begravning

Han avled den 21 augusti 1815 efter en kort tids sjukdom.

Utmärkelser

Riddare av Svärdsorden – 24 juni 1789^[2]
Riddare med stora korset av Svärdsorden – 28 april 1808^[2]
Kommendör av Svärdsorden, 30 juni 1808.^[2]
Friherre – 30 augusti 1808^[2]
Kommendör med stora korset av Svärdsorden – 3 juli 1809^[2]
Storkorset av franska Hederslegionen – 1810^[2]
Riddare och kommendör av Kungl. Maj:ts Orden – 25 november 1811^[2]
En av rikets herrar – 7 oktober 1813^[2]
Riddare av österrikiska Maria-Teresiaorden – ca 1813^[2]
Riddare av ryska Sankt Georgsordens 2:a klass – 28 december 1813^[2]
Riddare av preussiska Svarta örns orden – ca 1813^[2]
Riddare av preussiska Röda örns orden 1:a klass- ca 1813^[2]
Greve – 31 augusti 1814^[2]

Privatliv

Adlercreutz var först gift 1792 med friherrinnan Henrietta Amalia Stackelberg^[1] (1771–1796), dotter till generallöjtnant Bernt Fredrik Johan Stackelberg och Virginia Sofia Adlerberg, och andra gången 1798 med Margareta von Engeström,^[1] dotter till bergsrådet Gustaf von Engeström och Abela Charlotta Lagerbring. Han var far till Fredrik Adlercreutz och farbror till Axel Gustaf Adlercreutz.

Eftermäle

I Johan Ludvig Runebergs stora epos Fänrik Ståls sägner nämns han främst i dikten Adlercreutz men även i åtskilliga andra: Veteranen Fältmarskalken, Döbeln vid Jutas, Fänrikens marknadsminne, von Törne, Munter och Wilhelm von Schwerin.

Bilder

Carl Johan Adlercreutz
Adlercreutz vid Siikajoki, teckning av Albert Edelfelt.
Intåget i Leipzig. I bakgrunden av Karl XIV Johan urskiljes bland porträtten bl.a. Magnus Brahe, J.P. van Suchtelen, K.B.L.K. von Stedingk, K.J. Adlercreutz, G.K.Fr. Löwenhielm.